Modet har en tendens att skifta, inte bara gällande kläder, utan även ekonomiska teorier. På progressiva perioder följer konservativa, på konservativa progressiva och skiftena däremellan brukar börja i en djupare ekonomisk kris som lämnar politiskt utrymme.
Trettiotalets depression triggade en lång progressiv period associerad till Roosevelts "New Deal" och ekonomen John Maynard Keynes. Därefter följde från 1970-talet och framåt en konservativ era triggad av den tidens inflation. Milton Friedman blev dess guru, avreglering dess mantra och det är denna period som nu påstås vara över i och med den pågående finanskrisen.
Faran med ekonomer är att deras påståenden kan framställas som exakt vetenskap eftersom de kan uttryckas matematiskt på sätt som abstraherar bort stora delar verkligheten, studier av verkliga marknader blir till studier av hypotetiska idealmarknader. Nu tränger sig verkligheten på i form av finanskrisens konsekvenser, marknadsfundamentalister omvänds under galgen, alla ropar på hjälp från politiken och det gamla skämtet om att Gud skapade ekonomer för att få astrologer att framstå som trovärdiga är åter aktuellt.
Arthur Schlesinger skrev att progressiva perioder brukade kollapsa eftersom politisk makt har en tendens att korrumpera, och konservativa perioder eftersom pengar har en tendens att korrumpera och det ligger mycket i det. Å andra sidan finns det i botten en djupare konflikt gällande synen på vad marknaden är: är kapitalismen stabil i sig själv, eller måste den hållas under armarna av politiken? Och det är den här frågan som verkligheten nu tycks ha besvarat med alla önskvärd tydlighet.
USAs finansminister Henry Paulson gick bokstavligen ned på knä inför representanthusets talman demokraten Nancy Pelosi och bad henne rädda landet. Pelosi svarade uppgivet att:
– Det är inte jag som skjuter krispaketet i sank, det är republikanerna.
– Jag vet, jag vet, stönade Bushs finansminister.
Igår kom uppgifter om att man nu är överens om huvudlinjerna i planen för att rädda USA bland annat genom att ta över de skadliga banktillgångarna för 700 miljarder dollar. Det sägs att representanthuset ska rösta idag måndag och senaten nu på onsdag. Oavsett hur det går är det mycket som talar för att vi faktiskt befinner oss vid slutet av en era.
Ffederala såväl som delstatliga regeringar blandar sig i ökande grad i när de tar itu med kraschande företag, fallande huspriser, värdelösa borgenssäkerheter och stigande energipriser. Avregleringarnas tid tycks vara över vilket kastar ut en ideologisk livlina till socialdemokratin över hela världen. Pär Nuder funderade på sin blogg över om september 2008 kan bli ett större politiskt paradigmskifte än september 2001 och liknande tongångar hörs på många håll i internationell debatt: Det här innebär politikens renässans. Frågan är bara hur.
Ett nytt konsensus om att politiken måste sätta sig vid ratten innebär ju inte att det bara är att tuta och köra som om globaliseringen aldrig inträffat och inget hänt sedan det nyliberala ögonblicket började på 70-talet. Finanskrisen skapar plats på scen för socialdemokratin men en ny tid kräver en ny socialdemokrati och den här politiska möjligheten får inte reduceras den till en trött gäspning från antikvänstern om: vad-var det-vi-sa-kapitalister-är-giriga.
Det är vad John McCain förklarar finanskrisen med och han är knappast en lämplig inspirationskälla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
