Välståndets fiende är den ekonomiska diskursen. Men Löfvens parlamentariska läge är ingen ursäkt för att inte driva opinion.
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.
Inledningsmeningen till Kafkas klassiska roman ”Förvandlingen” fångar tacksamt det svenska debattklimatet just nu. Plötsligt lever vi mitt i en surrealistisk verklighet, utan att riktigt greppa hur vi hamnade här. Gårdagens riksdagsdebatt om rambudget inför 2016 är ett praktexempel.
Sällan har avståndet mellan formuleringar — ”extraordinär situation”, ”enorma utmaningar” — och politiken som föreslås varit större. Partierna tycks tävla om att krympa dagspolitikens horisont, ordväxlingar handlar om marginaler. Procentsatser.
Dagen innan aviserade regeringen att Sverige ska utvidga tillfälliga uppehållstillstånd till att omfatta alla, även barn, utom kvotflyktingar.
Det oanständiga blev plötsligt fakta. Påståenden blev sanningar.
Svaret på en flyktingkris är stängda gränser och att i praktiken ställa syriska barn mot svensk välfärd. Svaret på hög arbetslöshet är lägre löner för ”ingångsjobb” eller satsningar om någon miljard. Och svaret på växande klassklyftor och söndertrasad välfärd att blunda för möjliga intäkter och därmed potentiella investeringar. Samtidigt som tjänster för välbärgade sockras med skatteavdrag.
Problemet är att ramarna för vad som är politiskt möjligt blivit så små att välfärdsstatens ambitioner satts i tvångströja.
Dagens ekonomiska doktrin, krona-för-krona-principen, omöjliggör krispolitik och nödvändiga investeringar, själva grunden för en progressiv politik. Konsekvensen är en kapplöpning mot anständighetens jordgolv. Vare sig det gäller flykting- eller arbetsmarknadspolitik.
Inom nationalekonomin används begreppet alternativkostnad för att beskriva förlorade intäkter av outnyttjade val. Att vägra investera i det som både är mänskligt värdigt och samhällseffektivt är en enorm förlust — både nu och i morgon.
Välståndets fiende är inte flyktingen som kommer hit, det är en ekonomisk diskurs som är direkt farlig. Syrenkrigets flyktingkatastrof används i själva verket som tacksam täckmantel för att slippa göra upp med ett föråldrat och destruktivt ekonomiskt system.
Det är ohederligt, osmakligt.
Regeringen saknar förvisso egen majoritet och politiken är verklighetens hantverk. Men ett låst parlamentariskt läge är ingen ursäkt för att inte driva opinion. Maktens talarstolar kan användas för att diktera debatten.
Tänk om vi fick se ledare som diskuterade ekonomisk politik utifrån ideologiska antaganden? Som vågade skapa kontrastbilder och måla upp konfliktlinjer?
Knastertorra inlägg om incitament, marginaler och kalkyler en kylslagen novembermorgon handlar i grunden om möjliga vägar till morgondagens samhälle.
Vi har rätt att kräva mer av våra ledande beslutsfattare. Det största hotet mot Sveriges välstånd är nämligen varken flyktingbarn eller höga löner. Det är politikens enfald.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
