Först hoppade Sten Tolgfors av. Sedan Sofia Arkelsten. De hade en sak gemensam. De hade på senare tid avslöjats med att ljuga eller missleda. Och de hade vägrat be om ursäkt när de avslöjades. Var det därför de fick gå? För att de saknade trovärdighet?
Det talades i flera mediespaningar om en trötthet på politikers halvlögner och undanflykter. Men samtidigt satt Eva Björling och Carl Bildt kvar.
Eva Björling som först hävdat att inga vapen alls såldes till Saudiarabien. Som sedan försökt skylla Saudiaffären på FOI, tills det visade sig att hon själv var informerad. Hennes kommentar: informationen hade “haussats upp av medierna”. Carl Bildt hävdade i tv-programmet Skavlan att Lundin Petroleum inte hade någon verksamhet i Etiopien under hans tid i styrelsen. När lögnen avslöjades var Bildts besked att han “inte visste”.
Och Annie Lööf la lök på laxen när det nyligen avslöjades att hon inte kände till EU:s vapenembargo mot Kina, och inte kunde avgöra om Kina var en diktatur eller demokrati. Lööfs reaktion: hon hade “misstolkats”.
Gränsen för när en lögn kan passera och när den upplevs som alltför tyngande är uppenbarligen hårfin och beroende av ett större strategiskt spel. Det handlar ofta i slutändan om relationen till toppen i den politiska pyramiden. Toppen får inte dras med i fallet. Toppen ska kopplas loss, alternativt försvara, läxa upp eller avskeda med värdighet.
Det innebär också att vi accepterar lögner som kommer från toppen för att skydda den felande. Toppskiktet får en chans att visa en generös sida utåt. Det är okej när Reinfeldt hävdar att Tolgfors och Arkelsten fattade egna beslut om avgång. Det är okej när Carin Jämtin säger att det var Håkan Juholts beslut att avgå. Vi behöver inte förnedring. Den som är stark ska vara snäll.
Det är också okej med en lögn när systemet är riggat för att vi ska ljuga. Socialdemokratiska kandidater till partiordförandeposten ska tydligen hävda att de inte vill ha jobbet. Riksbankschefen ska inte berätta i förväg om hur hen ser på ränteläget, men helst kommunicera det med små medel så att marknaden inte riskerar att misstolka riktningen. Förr när politiker bestämde valutakursen skulle de hemlighålla devalveringar.
Det finns en moralisk, men också en strategisk aspekt av den politiska lögnen. Att aldrig be om förlåtelse för sina misstag må vara en trend för att klara sig för dagen. Men det torde ha konsekvenser på sikt. När Arkelsten ljög om att Moderaterna ledde kampen mot apartheid och för rösträtt, gjorde hon det förmodligen för att hon inte förstod kraften i Per Schlingmanns skapelse: De nya Moderaterna. Kraften i att förhålla sig till de gamla Moderaterna, att erkänna misstag och att byta riktning.
Tänk om fler politiker insåg den här kraften. Och tänk om fler partier gjorde det. Vilken vinst det vore för trovärdigheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
