Per Wirtén har gett sig djupt in
i Herbert Tingstens rike. Han återvänder med osentimental blick för vår tids verkligt kulturradikala idéer. Läs ett utdrag från Per Wirténs text.
När Herbert Tingsten skrev ledarna “Hajarna och sillen” sensommaren 1957 hade den europeiska hopplösheten övervunnits. Minnena från 1930-talets demokratiska sönderfall och krigsåren var fortfarande starka. Han verkade vilja inskärpa att det som kunde verka stabilt i själva verket var bräckligt. Den nya jämlikhetspolitiken var stark av en enda orsak: för att medborgarna, av olika orsaker, tagit ställning och valt den. De totalitära alternativen var avskräckande.
I dag fungerar hans ledare som en påminnelse om hur viktiga värderingar gått förlorade, om en minnesförlust, men också att samma ställningstaganden fortfarande är möjliga – om vi vill. Så här slutade han sin ledare: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten. Med dess vinster har folkstyrelsen trots allt fått ny kraft och förmåga till nya insatser. Landet är inte längre öde.”
Men oviljan mot banderoller, paroller och invanda kravlistor på Puerta del Sol påminner om att gamla ståndpunkter inte kan upprepas. De måste uppfinnas på nytt. Det finns ingen värld att återvända till, däremot historiska ställningstaganden att minnas och anknyta till. Utan politiskt minne blir nollpunkten en farlig plats.
Herbert Tingsten blev ihågkommen för att ha varit en trind man med fluga som envist upprepade att Sverige borde gå med i Atlantpakten, och som sedan drog slutsatsen att alliansfrihet krävde egna kärnvapen. Han uppfattades, efter sin död, som en gapig röst från en mörk och passerad epok. En man helst glömde.
Men det ska man naturligtvis inte alls göra.
Han var i första hand en påstridig kulturradikal som fullföljde impulserna från det radikala 1880-talet: det gömda ska skärskådas, det dunkla lysas upp och tvivelaktiga sanningar ifrågasättas. Han dök ner i hålorna som en grythund, högg sina offer i nackskinnet och släpade upp dem i dagsljuset. Inget var för heligt för en avslöjande fråga. Han följde samma ledstjärna som författaren Raymond Chandler: att skriva med förfärande uppriktighet. När Europa återigen vandrar planlöst genom ”det öde landet”, och rådlösa människor återvänder till politikens nollpunkter, behövs minnet av hans röst – och hela det kulturradikala arvet – mer än någonsin.
Regelbundet utbryter debatter om kulturradikalismens innebörder. När Johan Jönsson förra året släppte loss sitt diktade klasshat på Dramaten var det dags igen. Den här gången försökte Åsa Linderborg göra det omöjliga och införliva Lenin i kulturradikalismens historia, Olle Svenning det mer rimliga att göra den socialdemokratisk medan Björn Wiman ville göra den till att oförargligt ”gnugga sig i ögonen inför makten” (DN 22/5 2012). Alla vill vara kulturradikala, kunde man förstå.
Men när man närmar sig kulturradikalismens mer konkreta hjärtefrågor brukar däremot även de mest pålitliga vänsterskribenter börja irra med blicken. Den vägrar ju underordna sig fasta ideologier och glider fräckt mellan liberalism, socialism och ren anarkism. Den är totalt illojal mot politiska partier. Den är frihetlig, accepterar kollektivt handlande men alltid med individens frigörelse som mål. Den har en gammal förkärlek till sexpolitik, som går tillbaka till 1880-talets första kulturradikala skandaler, och har alltid varit normkritisk.
När Ellen Key, Frida Stéenhoff och andra kulturradikala feminister vid förra sekelskiftet bröt med den äldre kvinnorörelsen var det för att de ville koppla samman olika aspekter av mänskligt förtryck. Med ett modernt begrepp kan deras synsätt kallas intersektionellt. Kvinnornas frigörelse handlade inte bara om rösträtt, utan även om deras kroppar och sexualitet samtidigt som den hade ofrånkomliga samband med arbetar- och fredsfrågan. Radikalismen hade egenvärde som väckarklocka. Politiska gräl och filosofisk oenighet var inte hot utan tillgångar. I sin privata tankebok noterade Ellen Key: ”Ingen, som håller medelvägen i allt, för sanningen en tum framåt”.
Det senaste decenniet har kulturradikalernas kritiska tradition fullföljts av queer-feminister, hbtq-aktivister, postmoderna subjektsupplösare, postkoloniala antirasister, en återupptäckt kosmopolitisk misstänksamhet mot gränser och nya försök till så kallad intersektionell maktkritik. När man kommit så långt brukar de flesta marxister och liberaler ha lämnat rummet på jakt efter tryggare världar.
När till exempel Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till stort angrepp mot Arena för några år sedan (Aftonbladet 12/1 2010), bland annat för att den ägnade sig för mycket åt sexpolitik i stället för ”rätt frågor”, var det den kulturradikala nerven de identifierade och förkastade. Deras kritik summerade den irritation tidskriften länge framkallat hos olika vänstersocialister. Tidigare hade Kajsa Ekis Ekman, utifrån liknande argument, förklarat att den gav henne ”ont i magen” (DN 13/7 2009).
Herbert Tingsten utvecklade redan på 1930-talet en kritik av alla meningsskapande berättelser, och avvisade dem som metafysik, politiskt illusionsmakeri och existentiellt självbedrägeri. Han ogillade ideologier, även om han under perioder kallade sig socialist och liberal, förkastade föreställningar om historisk mening, kritiserade olika framstegsfilosofier och erkände ingen fast grund för sina värderingar: varken gud, naturen eller historiska lagar. Alla fasta fundament var bortsopade. Det enda som återstod var den enskilda människas ansvar att ta ställning för frihet och demokrati: ”Vi är ensamma och ansvaret är vårt,” summerade han sin livssyn i ett tal om det kalla kriget våren 1948. Ja, hans texter bildar en lång sammanhängande uppmaning att våga ta ställning. Genom att göra det förvandlas man i kulturradikal anda från människa till mänsklig.
Herbert Tingsten blev länken som band samman de tidiga kulturradikala pionjärerna med den nya generation som intog kulturscenen på 1960-talet. Han ogillade visserligen 68:ornas doktrinära förenklingar, som han beskrev som en ”lycklig galenskap”, men kände säkert igen sig i deras uppror mot auktoriteter och allmänna uppkäftighet. Kulturradikalism och marxism har under hela 1900-talet pendlat mellan ömsesidig nyfikenhet och öppen fientlighet.
1961 möttes Herbert Tingsten och Olof Palme i en radiostudio. Tingsten hade ett år tidigare i praktiken blivit uppsagd från jobbet som chefredaktör på DN eftersom han valt Socialdemokraternas sida i den stora striden om ett nytt pensionssystem, ATP. De diskuterade livligt i 35 minuter och utan programledare en av Tingstens favoritidéer: ideologiernas död. Han var tidig att försöka förstå det tillstånd som i dag brukar kallas det postpolitiska. Palme invände att även om ideologierna spelat ut sin roll så återstod konflikter mellan olika värderingar. Man kan höra hur de rökte, övervägde varandras argument och njöt av samtalet. Båda höll tillbaka sin berömda arrogans.
Om man läst Herbert Tingsten är det enklare att förstå den legering av kulturradikala impulser och klassisk socialdemokratisk politik som utmärkte Olof Palme. Det finns underskattade samband mellan de två: Tingsten som 1950-talets kulturradikalt politiska ikon och Palme som 1960-talets.
Den tingstenska paradoxen är att han som chefredaktör, under offensiv liberal flagg och med dagligt elaka angrepp mot Tage Erlanders regeringar, bidrog till att göra socialdemokratins långa hegemoni möjlig. Den svenska modellen med självständiga individer och en stark välfärdsstat var konsekvensen av många decenniers kulturradikal kritik, från Strindbergs manliga självhävdelse till den unikt långa stafetten av feministiska intellektuella: Ellen Key, Elin Wägner, Eva Moberg, Maria-Pia Boëthius fram till 2000-talets Tiina Rosenberg. Deras röster utmynnade i att idén om de frigjorda och jämlika individerna – personlighetsprincipen – tog hem spelet. Utan Tingsten är det mycket möjligt att kedjan av röster brustit, kontinuiteten förskingrats och värdekonservatismen under 1950-talet tagit hem spelet – även inom arbetarrörelsen.
Kulturradikalismen blev en vinnande impuls i den svenska idédebatten. När de marxist-leninistiska upproren ställdes in under 1980-talet var det kulturradikalerna som stod kvar: Anders Ehnmark, Arne Ruth och andra. De två mest inflytelserika idétidskrifterna som startades på 1990-talet – Bang och Arena – vilar på kulturradikal grund. Förra årets slagväxling i Dagens Nyheter och Aftonbladet avslöjade att den fortfarande har högt värde som identitetsmarkör i kulturdebatten. Men den avslöjade också något annat: känslan av tomhet. När Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman fick frågan vilka maktstrukturer kulturradikalismen borde ta itu med på 2010-talet var svaret en aning svävande. Det var som att ”det öde landet” börjat förlama även kulturradikalismen.
Kanske träffar Nationalencyklopedin därför rätt när den beskriver kulturradikalismen som ett eko från en förgången tid. En ”benämning” som numera spelar ”föga roll”. Axess tidigare chefredaktör Johan Lundberg, konsekvent kulturkonservativ, menade för några år sedan i en text på svensktidskrift.se att kulturradikalismen förlorat relevans eftersom den förvandlats ”från maktkritik till maktbekräftelse” och samtidigt isolerats till små kretsar av intellektuella. Om Lundberg har rätt innebär det att kulturradikalismen segrat ihjäl sig och förvandlats till ett innehållslöst honnörsord.
Per Wirtén
Texten är ett utdrag ur Per Wirténs essä i nya numret av Magasinet Arena, nr 1 2013, som nu säljs i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »
Mer läsning
Utdrag: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen
Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?
Recension: Tragikomiskt liberalt felslut
Recension: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
