Silly season kallar engelsmännen det när det är nyhetstorka och tidningarna måste fantisera ihop sina nyheter. Som fallet i Sverige nu – med rubriker mest varje dag om var Miljöpartiet ska hamna efter valet. Tidningarna kolporterar till exempel en dröm om att Fredrik Reinfeldt ska slänga åt Miljöpartiet några feta köttben, och att de sedan ska bli ett stödparti åt regeringen. Har ingen förstått att Miljöpartiet är urless på att vara stödparti och vill ha regeringsposter?
Ihopdrömda regeringar dyker också upp under silly season. Aftonbladet förklarade i tisdags att i Miljöpartiets plan ingår att haka av Vänsterpartiet och istället bilda en regering med Centern, Folkpartiet och Socialdemokraterna. Ett sådant resonemang bygger på att inget är på riktigt och att allt går att sälja. Men det finns faktiskt sakfrågor som står i vägen. Tänk bara tanken på Miljöpartiet i samma regering som kärnkraftsälskarna i Folkpartiet och Centern! Miljöpartisterna kan knappast heller ha glömt hur dessa folkpartister slog sönder enigheten över blockgränsen i klimatberedningen om höjd bensinskatt med 70 öre, kilometerskatt och en stor satsning på mer järnväg.
Politik är inte bara att bestämma, utan att sätta igång tankeprocesser. Reinfeldt har på fyra år inte vågat tänka nytt i en enda av de frågor som Miljöpartiet prioriterar. Sahlin har i alla fall försökt. Det rödgröna samarbetet måste därför fortsätta. För det är bara tillsammans med Miljöpartiet som Socialdemokraterna kan återupprätta den förändringsvilja som de kommande decenniernas nya kriser kräver.
Samtidigt är det självklart att när det nu snackas om att ”ta ansvar” måste Socialdemokraterna efter katastrofvalet i första hand ta ansvar för det egna partiet och ställa sig frågor om vad som bör göras. Måste inte Socialdemokraterna erbjuda en politik för alla, inte bara för de mest utsatta? Går det att åter binda samman underklass och medelklass så som skedde under partiets rekordår? Hur ser kontraktet mellan fria medborgare och en stark stat ut, i en ny tid med nya värderingar?
I stället för att grumsa om att Miljöpartiet snott röster från dem, bör Socialdemokraterna fundera på varför de gröna varit så attraktiva också för borgerliga väljare. Tappet till Miljöpartiet handlar i mångt och mycket om att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har haft en berättelse om att förändringar är möjliga. Det har varit möjligt att skönja konturerna av ett framtida samhälle.
Det är just denna egna berättelse som Socialdemokraterna har saknat. En berättelse som ska kunna inge hopp och bryta den utbredda apatin och maktlösheten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
