Svängdörrar mellan politik, näringsliv och PR-byråer har blivit vardag i svensk politik. Ingen höjer längre på ögonbrynen när en politiker sitter på flera stolar. Så kan vi inte fortsätta, tycker Vänsterpartiet i Region Stockholm.
Föreställ dig att en politiker från ett av de åtta stora partierna sitter i Stockholms regionfullmäktige en tisdag. På agendan står nästa års budget. Det handlar om i runda slängar 120 miljarder kronor och ett tjockt dokument som ska styra vad alla sjuksköterskor, läkare och chefer i regionen ska göra nästa år. Efter en stundtals het debatt om skattesatser, privatiseringar och effektiviseringar slås klubban i bordet. På onsdagen går sagda politiker till sitt vanliga arbete. Det är en PR-byrå i centrala Stockholm. Arbetsuppgifterna går ut på att hjälpa kunder (vårdföretag) att ”navigera i regional politik”, få sina åsikter hörda i de politiska rummen och helst mynna ut i politiska beslut som gynnar vårdbolagen.
Exemplet är inte hämtat ur en thrillerroman, en dramaserie eller ett förundersökningsprotokoll, utan kommer från verkligheten. Faktum är att det kryllar av PR-konsulter som bemästrat konsten att sitta på två stolar samtidigt i svensk politik. Bara i Stockholms regionfullmäktige sitter ett tiotal ledamöter och ersättare (röda, gröna såväl som blå) som till vardags jobbar som lobbyister, inte sällan åt företag med direkta kopplingar till de områden som regionpolitiken styr över: sjukvård och kollektivtrafik. Även när det gäller höga chefer och politiska tjänstemän är det numera vanligt att gå direkt mellan regionen och bolag som Kry och MTR.
Den som frekventerar de svenska delarna av sociala medie-plattformen X har sannolikt kommit i kontakt med Marcus Larsson och tankesmedjan Balans idoga rapporterande om det här ämnet. Gedigna granskningar av politiker med fingrarna i alla tänkbara syltburkar, både i kommun-, region- och rikspolitiken, publiceras med jämna mellanrum. Med ganska små medel går det att kartlägga samband och kontakter och få ut mejlkorrespondens mellan lobbyister och deras partikamrater som får en att sträcka sig efter skämskudden. Trots det lyfts de uppenbara demokratiska problemen sällan i de stora nyhetsmedierna, med undantag för någon enstaka Andreas Cervenka-krönika. Två frågor kräver svar: hur är det möjligt att det här fenomenet flyger under radarn, och hur kan det vara lagligt?
Politik handlar om förtroende, brukar det heta. Hur ska Region Stockholms invånare, patienter och anställda kunna lita på att en politiker tillika lobbyist i ”life science-branschen” sätter deras intressen framför de företag som betalar hens lön för att utföra politiskt påverkansarbete? Sverige har dalat på Transparency internationals korruptionsindex de senaste åren och det här är ett problem som vi måste börja ta på allvar.
Kritiker till höger om Vänsterpartiet i politiken som försvarar rådande ordning hävdar ibland att våra politiker minsann också sitter på dubbla stolar. Det är exempelvis flera personer i vår regiongrupp som är fackligt engagerade i sjukvården och kollektivtrafiken. Skillnaden är givetvis att du som stockholmare aldrig behöver undra var vår lojalitet ligger. Det finns inget motsatsförhållande mellan sjysta villkor för regionens personal och en god och pålitlig sjukvård, snarare tvärtom.
Det pågår just nu ett arbete med att ta fram karantänsregler för heltidsarvoderade politiker och höga tjänstemän i Region Stockholm, med syftet att förhindra att förtroendet för det politiska beslutsfattandet undermineras av svängdörrarna mellan politik och näringsliv. Det är ett bra och välkommet första steg i rätt riktning, men mycket mer behöver göras för att motverka och förebygga korruption i regionen. För så här kan vi ärligt talat inte fortsätta.
Jonas Lindberg (V), oppositionsregionråd Region Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
