Förra veckan misslyckades EU:s medlemsländer bli ense om ny långtidsbudget. Vem blev förvånad? Förra budgetrundan, för sju år sedan, beskrev Tony Blair som värre än fredsförhandlingarna i Nordirland.
Hela den svenska riksdagen verkar vara enig att EU:s budgetpolitik inte får bli expansiv och att Sverige ska slippa full avgift. Det finns ingen anledning att hålla med.
Fem EU-medlemmar, bland dem Sverige, har haft sänkt avgift. När Europa sviktar och varje euro är av betydelse ifrågasätts naturligtvis rabattsystemet. Men Reinfeldt vill försvara det till varje pris. Han har bara ett argument: Det fantasilösa egenintresset.
Men Sverige tillhör också de länder som helst vill krympa EU:s budget. Samtidigt förordar både EU-kommissionen och det folkvalda Europaparlamentet en mer expansiv budget. Barroso har pekat ut just budgetpolitiken som viktigt instrument för att bekämpa krisen. När Europaminister Birgitta Ohlsson försvarar regeringens restriktiva linje med att det omstridda jordbruksstödet bör minskas är det mest ett förkläde hon håller upp för att dölja den verkliga orsaken: Att svångremsdoktrinen ska fullföljas på varje frontavsnitt.
Det mest uppseendeväckande är att Socialdemokraterna inte verkar ha en enda invändning. Har de förlorat alla sina politiska grundreflexer?
Tystnaden från EU-fientliga MP och V är beklaglig men ändå helt förväntad.
EU:s budget är alldeles för mager, 130 miljarder euro per år, för att på allvar lindra krisen. Men i enskilda länder har den betydelse. Alla som rest i EU:s fattigare länder vet att regionstödet gör skillnad. Mer pengar i budgeten innebär investeringar i infrastruktur med fördelningspolitisk profil: De går till just de länder som drabbats av krisen. Kritiken mot jordbruksstöden är viktig, men kan mitt i en akut ekonomisk härdsmälta inte få blockera viktiga insatser.
Att låta EU:s budget växa och rycka in med support när fattiga medlemmars statsbudgetar hålls i strypsnara är inte bara rationellt, det är också klassisk socialdemokratisk stabiliseringspolitik.
Privilegierade länder kan möjligen få avgiftsrabatter när ekonomier växer. Men i ett exceptionellt krisläge är kravet frånstötande. Att Sverige nu bör bidra mer till budgeten är en fråga om både solidaritet — återigen en socialdemokratisk reflex som verkar förlorad — och sunt förnuft.
Sverige tillhör, med den rödgröna oppositionens varma stöd, budgethökarnas sällskap. De andra är Storbritannien och Nederländerna. De hotar med veto mot alla progressiva förändringar. Mest framfusigt uttryckt av premiärminister Mark Rutte när han anlände till de första budgetförhandlingarna: ”Det gäller att ha sin pistol laddad och klar i fickan”.
De har ett samlande stridsrop som påminner om den amerikanska skattehögerns: ”Vi betalar inte, vi betalar inte”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
