debatt Även om antalet mord och dråp ökat de allra senaste åren ligger siffrorna ändå på en lägre nivå än på 1990-talet. Politiseringen av kriminalpolitiken är ett demokratiskt problem, skriver Karl-Henrik Ström, tidigare anstaltschef m.m inom Kriminalvården.
Det är väl tajmat av Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, att publicera sin *granskning av svensk kriminalpolitik när valårets retorik på området verkligen stod i blom. Det är då man som tydligast kan se att de politiska argumentens brister i historielöshet och kunskapsresistens. I en artikel i SvD (2018-06-11) konstaterar Tham att Sverige står inför det mest utpräglade »lag och ordning-valet« i landets historia.
Utgångspunkten är en ambitiös genomgång av brottslighetens och kriminalpolitikens förändringar sedan 1960-talet – även kopplat till respektive regeringars politiska ambitioner.
Valet 1973 betecknar Tham som det första i Sverige där brottsligheten utgjorde ett väsentligt tema. Fram till idag har detta lett till fortlöpande skärpningar och åtstramningar av politiken. Denna »politisering« har inneburit att man avlägsnat sig från expertisens gemensamma kunskapsbas.
Kriminologerna har varit relativt ense om beskrivningen av brottsutvecklingen, vilka insatser som borde prövas och framför allt om »bristen på rationalitet«, dvs. vilka åtgärder som inte kunde väntas leda till minskat brottslighet.
Det överraskande med brottslighetens variationer är att de över flera decennier inte varit särskilt dramatiska. Med undantag för de allra senaste årens påtagliga ökning av den grova organiserade brottsligheten ligger flertalet brottstyper kvar på oförändrad eller till och med sänkt nivå.
Våldsbrottslighetens utveckling har dominerat i allmänhetens upplevelse av otrygghet m.m.
Här finns undersökningar som ända från 1980-talet som ger visst svar på frågorna. Både SCB:s undersökningar om befolkningens levnadsförhållanden och Brås motsvarande visar att det inte finns dramatiska ökningar av människors egen rapportering av att ha utsatts för våldsbrott. Dagens Nyheter har i sin faktagranskning (2018-06-08) sammanfattat rapporternas resultat på följande sätt: »Våldet i Sverige har minskat över tid. De senaste åren har däremot det dödliga våldet ökat. Det kopplas till växande konflikter i den kriminella miljön.«
Detta talar för den typ av politisk behärskning som Tham förespråkar. Det är lätt att skaffa sig en förenklad bild av svåra frågor. Även om antalet mord och dråp ökat de allra senaste åren ligger siffrorna ändå på en lägre nivå än på 1990-talet. Den upplevda trygghets-/otrygghetsnivån är i stort densamma från 2006 till 2017.
Den nuvarande kriminalpolitiska utvecklingen utmärks av »ökad alarmism, mer expressiv politik, expanderande strafflagstiftning och längre fängelsestraff«.
Den politiserade retoriken är särskilt allvarlig ett valår.
En tung faktor bakom detta är den organiserade brottsligheten, som är internationell till sin karaktär och därför stimulerats av den allmänna globaliseringen och EU-medlemskapet med dess fria rörlighet och sänkta gränsskydd. Samtidigt som utvecklingen gett politiken allt mindre handlingsutrymme har den blivit alltmer expressiv, men kanske mindre effektiv.
»Debatten koncentreras till brottsfrågan och brottsligheten får representera något större och delvis annat än den egentligen är«, summerar Tham. Det betyder också att kriminalpolitiken inte bara är partipolitisk utan den är i hög grad utsatt för de övergripande strukturella och politiska strömningar som påverkar samhällsklimatet och får opinionsmässiga effekter.
Allvarligast för medborgarnas förtroende är kanske att politikerna allt oftare riktar kritik mot de självständiga domstolarna och rättssystemet för att inte genomföra de straffskärpningar som regering och riksdag föreställt sig som följd av upprepade lagskärpningar. Polisen klarar inte sina uppgifter. Kriminalvården klarar inte av att förhindra återfall. Även rättssystemen är så att säga utsatta för politiskt ifrågasättande.
Det blir därmed inte enbart en kriminalpolitisk fråga utan mer och mer ett demokratiskt problem som följer av den politiserade retoriken. Ett valår är det självklart särskilt allvarligt.
Karl-Henrik Ström är tidigare anstaltschef m.m. inom Kriminalvården och redaktör för Tidskrift för Kriminalvård på 1960–70-talen.
*Källa: Henrik Tham: Kriminalpolitik, Brott och straff i Sverige sedan 1965, Norstedts Juridik 2018. Tham är professor emeritus vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
