Populism ökar hot mot konstens frihet

debatt Förtrycket mot konstnärer har fått ökad spridning i USA och Europa, en utveckling som kan kopplas till ökad intolerans och populism. Nu börjar denna inskränkning av yttrandefrihet även att närma sig Sveriges gränser, skriver Mattias Desac.

Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten har varit relativt skyddade i Sverige där förtroendet för samhällets institutioner historiskt har varit starkt. Rätten att fritt kommunicera i offentligheten har en lång tradition jämfört med många andra delar av världen.

Men hur ser det ut i dagens Sverige och runt om i Europa?

Polen och Ungern har under en längre tid tagit kontroll över fri media och kulturinstitutioner genom att tillsätta personer som främjar nationella åsikter. Nu börjar denna inskränkning av yttrandefrihet även att närma sig Sveriges gränser.

I september meddelade Dansk radio att deras verksamhet skulle skäras ned med 400 tjänster. Efter påtryckning från Dansk Folkeparti  har det dessutom bestämts att 48 procent av musikinnehållet ska vara dansk musik och att det ska framgå tydligt i programtablåerna att det danska samhället bygger på folkstyre och har sin rot i kristendomen.

Den internationella organisationen Freemuse som arbetar för att skydda fria konstnärliga uttryck visar i sin senaste rapport The State of Artistic freedom 2018 att förtrycket mot konstnärer fått ökad spridning i USA och Europa. De menar att utvecklingen i väst framför allt är kopplad till att populismen och intoleransen har ökat.

Den konstnärliga friheten är ofta det första som angrips när demokratin stryps åt. Konstnärer, skådespelare, musiker, författare och journalister är därför extra utsatta i auktoritära regimer.

Hur kan fria åsikter skyddas i en värld som ser ut att bli mer auktoritär?

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter fastställer att alla ska ha rätt till yttrandefrihet och att delta i samhällets kulturella liv. Yttrandefriheten är beroende av en demokrati där konstnärlig frihet frodas och diskuteras.

Det är därför än mer viktigt att värna om »armlängds avstånd«, som handlar om att politiker tar beslut om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet.

Vad händer med ett samhälle där kulturen och konsten inte kan vara en motvikt till makten?

Det är inget nytt att samtidskulturen och konsten framställs som omoraliska när auktoritära krafter får medvind.

Det tyska nazistpartiet arrangerade utställningen entartete kunst (tyska: degenerad konst) 1937 där modernistiska konstnärer visades upp som exempel på när konsten och kulturen var omoralisk och uppmuntrade till ett ohälsosamt leverne.

Liknande retorik går att hitta i dagens Sverige där flera samtida konstnärer beskrivs som olämpliga för offentliga miljöer. Liv Strömqvists »menskonst« i Stockholms tunnelbanor har fått Sverigedemokraterna att reagera. De vill i stället lyfta konst som främjar det »svenska kulturarvet« och »nationens sammanhållning.« Generellt sett behöver vi arbeta mer med att visa hur platsens historia, platsens identitet och kulturella arv har sett ut, sa SD:s kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson till SVT Nyheter i somras.

Konsten och kulturens roll är inte att skapa enighet och samförstånd.Det ska snarare vara verktyg för att stimulera till eftertanke och starta debatt och diskussion om komplexa eller abstrakta begrepp.

I dessa tider där riksdagspartierna förhandlar om makten är kulturpolitiken ett område som inte prioriteras särskilt högt och som därför riskerar att hamna i fel händer.

Det finns därmed risk för ytterligare inskränkningar på den konstnärliga friheten om Sverigedemokraterna får inflytande. Vad händer med ett samhälle där kulturen och konsten inte kan vara en motvikt till makten?

Mattias Desac är kreativ chef på Bohm Bohm Room som är ett interdisciplinärt kommunikations- och produktionskontor inom samtida konst och kultur,  är programansvarig på det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur och även deltagare i Höj Rösten  en »plantskola för innovativa samhällsförändare« och politiska talanger med syfte att vitalisera den representativa demokratin genom ökat partipolitiskt deltagande.