Håkans HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om nordism och populism.
Vi vet mycket om valresultat i amerikanska delstater och när det kommer till fyllnadsval till det brittiska underhuset. Men det är rätt dåligt bevänt med bevakningen av valen i många andra europeiska länder, för att inte tala om andra delar av världen. Men varför är mediebevakningen av våra nordiska grannländer så vag och svag? Vilket är extra pinsamt eftersom intresset för Sverige ofta är betydligt större i Norge, Danmark och Finland.
Men det gnisslar förstås ibland i det nordiska umgänget. Och coronakrisen utgör förstås en illustration därpå. Det är ändå tur att vi har Bengt Lindroth. Han är en sann nordist som nu har skrivit ännu en välmatad, innehållsrik och perspektivrik bok: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & Coronan som Carlssons förlag, en kulturinstitution i egen rätt, gett ut. (Dagens Arena har förstås intervjuat Bengt Lindroth om boken i en podd.)
Boken belyser som boktiteln antyder coronagnisslet mellan de nordiska länderna det senaste året, men är framför allt en lärorik historisk bakgrundsteckning, om Norden i allmänhet och de enskilda nordiska länderna. Bengt Lindroth har också jobbat i trettio år som korrespondent och journalist i den nordiska regionen. Och samlat på sig en stor kunskaps- och erfarenhetsbank. Boken förtjänar många läsare, även efter corona.
Högerpopulistiska partier och rörelser i andra europeiska länder har belysts i en rad böcker de senaste decennierna. Vilket förstås är bra och angeläget. Men den nordiska populismen är relativt sällan beskriven för en svensk publik, trots att den legat oss närmre såväl rumsligt som politiskt. Här vill jag bara påminna om att Bengt Lindroth för några år sedan skrev en annan mycket läsvärd bok om högerpopulismen i Norden: Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden.
För ett tiotal år sedan lyssnade jag på ett föredrag av den danske historikern Uffe Østergård. Han sa då att den idétradition som han kände hemhörighet med, den kulturradikalism som kommit att prägla de nordiska länderna under 1900-talet, hade förlorat i hans hemland Danmark. De kulturkonservativa hade tagit över den hegemoniska taktpinnen. Och så förutspådde han att den kulturradikala traditionen snart skulle falla även i Norge och i Finland. Och till sist kommer de kulturkonservativa att segra också i Sverige, förutspådde han.
Jag kände instinktivt att han skulle kunna få rätt. Så här ett decennium senare får man nog säga att Sverige förflyttat sig med rätt stora steg åt det konservativa hållet, i ett slags backlash mot både det ena och andra uttrycket för det kulturradikala tankegodset. Och det har gått fort. Ja, snabbare än vad jag då kunde föreställa mig. Men inga segrar är eviga och kampen fortsätter.
Det kulturradikala arvet behandlades förstås i Väljarnas hämnd som verkligen ger en fördjupad bild av våra nordiska grannländers historia, med sina säregenheter men också gemensamma drag. Boken tar sin början med det danska folketingsvalet 1973.
Då kom Mogens Glistrup med sitt ”Fremskridtsparti” in i folketinget, med buller och bång. Till på köpet fick nybildade Centrum-Demokraterna många röster, under ledning av Erhard Jakobsen, som kommit på kant med Socialdemokraterna, som i sin tur tappade en tredjedel av sina väljare.
De två nya partierna fick nästan 25 procent av rösterna. Det som hände Sverige i samband med valen 2010 eller 2014 då Sverigedemokraterna gjorde entré och ritade om det politiska landskapet hände i Danmark för snart femtio år sedan. Allt detta ledde bland annat till Jens Otto Krags sorti från dansk politik, efter 26 år i politiken. Han hade varit statsminister och får nog beskrivas som en av dansk socialdemokratis stora ledargestalter.
När Jens Otto Krag höll på att flytta ut från sitt arbetsrum i folketinget kom Mogens Glistrup förbi. Bengt Lindroth beskriver mötet. Krag valde att bjuda in Glistrup till ett samtal. De båda slog sig ned på varsin flyttkartong i Krags rum. Det var i sig kontroversiellt där och då, Glistrup var tämligen utfryst av de andra partierna på den tiden, och han var också en säregen och komplicerad person.
Man kan förstås se detta möte också i ljuset av senare tiders symboliska distansering från andra liknande partier och politiker med en populistisk missnöjesagenda. Men Krag var intresserad, lyssnade och ställde frågor. Han ville veta vad Glistrup ville och hur han tänkte och vad detta nya missnöje egentligen representerade. Efteråt refererade Krag till samtalet och gav sin efterträdare rådet: ”Jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare, se istället till att få ordning på de problemen han talar om.”
Han kallade Glistrup för en galen och farlig man och beskrev det nya missnöjespartiet som ett uttryck för ”väljarnas hämnd”, väljarna var på goda grunder både förvirrade och besvikna. Det var enligt Krag en ”allvarlig kris för folkstyret”. Men han varnade för att föra ”en orkeslös debatt” med Glistrup som bara skulle bekräfta hans agenda.
Jens Otto Krags råd var i korthet: följ inte populisterna i fotspåren, låt er inte hypnotiseras av deras framgångar, flörta inte med dem, fördöm inte deras väljare och lägg er inte ut för mycket för dem. Men – ta itu med de problem som de här rörelserna är ett symptom på och var medveten om vilka faror som allt detta innebär för det demokratiska folkstyret.
På den tiden stod ännu inte kritiken mot invandringen, andra kulturer och religioner på de här missnöjespartiernas dagordning. Utan det var upproret mot höga skatter, statens makt och den byråkratiserade välfärdsstaten som stod i fokus för deras revolt. De var så att säga nyliberala redan innan begreppet riktigt var uppfunnet. Men det är ändå anmärkningsvärt att de nordiska länderna så tidigt fick högerpopulistiska partier som tog så stor plats i politiken och i parlamenten.
Anders Lange bildade ”Anders Langes parti” som kom in i det norska stortinget samma år – 1973. Han var bland annat upprörd över ungdomarnas vanor: ”Jag känner inte igen mig i dagens ungdom. De dricker denna Coca-Colan, i stället för att dricka gott norskt öl.” Men i Finland hade Veikko Vennamos finska landsbygdsparti bildats redan 1959.
Och när Fredrik Reinfeldt förde partiet i liberal riktning i synen på invandring, ja då lyckades Sverigedemokraterna etablera sig i svensk politik.
Och i Frankrike bildade Pierre Poujade ett parti med en likartad agenda så tidigt som 1953, format utifrån samma underliggande missnöje med tingens ordning, höga skatter och statens makt. Det hela startade med att Poujade hindrade skattemyndigheterna från att verifiera inkomsten hos en butiksägare, vilket startade en bred protest mot höga skatter.
För ”poujadisterna” var det i grund och botten en fråga om ett ”försvar” för ”den vanlige mannen” mot eliten. Jämför med dagens tal om ”verklighetens folk” och den ”liberal-marxistiska kultureliten”. Rörelsen samlade snart 400 000 medlemmar och tog plats i den franska nationalförsamlingen, som Poujade annars kallade den ”största bordellen i Paris”, vars medlemmar var ”en hög med skräp” och ”pederaster”. Men just här fanns också tidigt en tydlig främlingsfientlighet och inte minst antisemitism som ett uttalat element. En av medlemmarna i ungdomsförbundet var för övrigt Jean-Marie Le Pen, senare ledare för Nationella fronten.
Väljarnas hämnd började kanske inte i Norden. Men tog plats så in i Norden. Länge betraktades Sverige som ett undantag från den här regeln i de andra nordiska länderna. Men vi får inte glömma att Moderaterna precis vid den här tiden lämnade sin mjukare ljusblå position och valde Gösta Bohman till ny partiledare.
Moderaterna anammade tidigt de nyliberala idéerna som kom i svang under de här åren och som Glistrup och Lange på sitt håll kanaliserade i Danmark och Norge. Gösta Bohman var också något av en borgerlig folktribun för motståndet mot sossestaten, gjorde utfall mot övermakten från sin skärgårdsö, med kniven synlig i ett hölster och krävde att han skulle få dumpa avföringen från sitt utedass i Östersjön.
Det fanns nog inte riktigt något politiskt utrymme för ett parti till höger om Moderaterna på den tiden. Det var innan den internationellt och intellektuellt lagde Carl Bildt tog över partiledarskapet, och då Ny Demokrati dök upp under några år. Och när Fredrik Reinfeldt skapade de Nya moderaterna och förde partiet i retorisk mening mot mitten och i liberal riktning i synen på invandring, ja då lyckades Sverigedemokraterna etablera sig i svensk politik.
Sedan 1973 har mycket vatten runnit under broarna i Europa och i Norden. Kritiken av välfärdsstaten banade väg för privatiseringar och avregleringar. Socialdemokratin har tappat mark och förlorat sin hegemoniska förtrollning. Kommunismen föll ihop. Globaliseringen har inneburit att hela världen är en enda marknad. Utvecklingen av EU är vår tids stora omvärldsförändring i vår geografiska närhet.
Allt detta, och inte minst den ökade rörligheten och migrationen, har sammantaget laddat de högerradikala och populistiska partierna med ett nytt samlande politiskt ackord. Nu är det inte bara eliten inom landet som är fienden. Hela den nya världsordningen är ett hot, särskilt i form av invandring. De här partierna har gått från isolering, till att delvis legitimeras av andra aktörer till att få reell politisk makt i flera länder, som stödpartier till regeringar eller genom att i flera fall kunna ta plats vid taburetterna. I ett par länder i EU styr deras idéer om en illiberal demokrati. Hela den kosmopolitiska världsordning som framstod som en idyllisk utopi efter 1989 utmanas. Historien tog inte slut. Varje rörelse åt ett håll åtföljs nästan alltid av en motrörelse åt det andra hållet.
I mitt arbetsrum har jag en lapp där det står: ”lyssna, reflektera, agera”. Det har Arenagruppen gjort i ett projekt som pågått under flera år inom ramen för vår tankesmedja Arena idé. Tankesmedjan har intervjuat människor runt om i Sverige. Projektet har nu resultaterat i Lisa Pellings och Johanna Lindells bok ”Det svenska missnöjet” (Atlas förlag). Mina tankar går till vad Jens Otto Krag gjorde där i folketinget år 1973, för 48 år sedan. Han lyssnade och reflekterade. Det har nog varit lite si och så på den punkten under årens lopp. Kanske är det därför detta med att ”agera” har lämnat ett och annat att önska. I hela Norden.
Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
