Det kan naturligtvis vara intressant att påminna om gångna tiders rörelser. Men frågan är vilken bäring det har i dagens verklighet, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck som läst Per Wirtén och Göran Therborn.
Något överraskande har det uppstått en debatt med utgångspunkt i den tidiga rörelse som gick under namnet populisterna. Initiativet kommer från dels Göran Therborn, som har återvänt från engelska Cambridge, dels Per Wirtén, som återvänt till sin utmärkta bok Populisterna från 2000.
Båda understryker att de ursprungliga populisterna var av tämligen radikalt och progressivt slag. Beteckningen hade en annan innebörd än i dag i Sverige och övriga Europa, där den är nedsättande etikett på missnöjespolitik, politikerförakt och rättshaveri.
Men: Vad finns det för skäl att applicera en snabbt övergående rörelse från 1800-talet på vårt ideologiska landskap? Är det relevant?
Är det inte intressantare att lyfta fram det som förenar kontinenternas arbetarrörelser — särskilt med tanke på mytbildningen kring den amerikanska arbetarrörelsen?
Populisterna intog en humanitär hållning och svarta medborgare var välkomna och valdes till uppdrag.
Populisterna bekämpade tullar som försvårade villkoren för farmarna. De kämpade för åtta timmars arbetsdag (i likhet med anarkister och socialister). Agitation och andra aktiviteter utmynnade i The People’s party samt Farmers Alliance, de senare med importkooperativ som vision.
Populisterna intog en humanitär hållning (svarta medborgare var välkomna och valdes till uppdrag) tillsammans med en klassamarbetets strategi. Kapitalet skulle bekämpas, men bara om det var tyranniskt.
Populisterna gjorde gemensam sak med Knights of Labor. Denna orden uppfattar Göran Therborn i Aftonbladet den 4 april som en facklig arbetarrörelse, vilket är en mycket vilseledande beteckning. Orden hade mer gemensamt med de svenska liberala arbetarföreningarna.
Emellertid, vilket är värt att notera, var socialisten Eugene V. Debs sympatisk till populisterna, deras organisationer, företrädare och tidningar.
I USA har myndigheterna alltid rest ett motstånd mot kampen för arbetares rättigheter och särskilt kvinnliga arbetares rättigheter. 1920- och 1930-talen kännetecknades av ett »class war from above«. Rädslan för att arbetarklassen skulle radikaliseras tog sig uttryck i åtgärder från federal polis, privatpoliser som Pinkertons, en uppsjö av miliser och strejkbrytare. Då var populisterna som rörelse ett minne blott.
Många utvandrare till USA skolades i socialismens olika riktningar på hemmaplan, för att — planerat eller inte — i sitt nya land agitera för socialismen.
En av de mest noggranna nedtecknarna av den svenskamerikanska arbetarrörelsen, Henry Bengston, påpekade att den svenska rörelsen inte var separerad från den amerikanska, utan var en del av densamma. Det framhöll han i boken Skandinaver på vänsterflygeln.
Sitt första socialistmöte i Chicago deltog Henry Bengston i när storstrejken i Sverige pågick. Två representanter för svenska LO var med och vädjade om bistånd för landsmännen i Sverige. Och Industrial Workers of the World, IWW, var först med att engagera sig för Amaltheamännens benådning! Historiskt finns, kort sagt, mer som förenar svensk arbetarrörelse med amerikansk dito än med populisterna.
Det kan naturligtvis vara intressant att påminna om gångna tiders rörelser, vare sig de är dagsländor eller inte. Men frågan är vilken bäring det har i dagens verklighet. Tills vidare väljer jag att uppfatta introduktionen av populister, vare sig de förses med prefixet vänster eller något annat, som ett sidospår.
Jan-Ewert Strömbäck, författare till »Upp till kamp! Historien om Första maj i Sverige och USA«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
