Populismens olika ansikten

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om populismens olika nunor och dess effekt på samtid och samhälle. 

Jag vet inte om jag hämtat mig än. Men bilderna från Kapitolium kommer under många, många år framöver vevas, analyseras och diskuteras. Händelserna i Washington i början av januari år 2021 chockade en hel värld. Även om Trumps retorik och agerande länge gett oss många skäl till oro, var detta ändå en mental kalldusch. Visserligen var det i någon mening den naturliga slutpunkten på Donald Trumps ”presidentskap”. Men detta? Det fanns ändå inte riktigt i min föreställningsram. I bästa fall var det en varningssignal. Kanske kan de demokratiska skyddsvallarna nu befästas i USA och vidmakthållas på andra håll i världen. Markerar det slutet för en rörig och orolig tid? Men oron finns också kvar, var detta bara början på något som kan bli ännu värre?

Det finns historiska exempel på kupper av det här slaget som pekar i olika riktning. Det var ett gäng officerare som iscensatte det spanska statskuppsförsöket 1981. De stormade parlamentet i samband med att premiärministern skulle utses och höll ledamöterna och regeringen som gisslan i 18 timmar innan de gav upp. (Kapitolium stormades ju också när valet av Joe Biden höll på att konfirmeras.) Men den unga spanska demokratin överlevde inte minst tack vare kung Juan Carlos agerande, som i dag lever i landsflykt. Även ölkällarkuppen i München då Hitlers nationalsocialister försökte ta makten 1923, blev ett kapitalt misslyckande. Såväl poliser som ett antal nazister dog. Nazisterna fick sin martyr i den bayerske nazisten och diplomaten Max Erwin von Scheubner-Richter. Under sin fängelsetid skrev Hitler Min kamp. Resten är, ja historia.

Några personer förlorade livet även i Kapitolium, blir någon av dem matyrer för 20-talets amerikanska extremhöger? Erik Åsard och Martin Gelins Hotet mot demokratin. Högerpopulismens återkomst i Europa och USA beskriver utvecklingen i Polen och Ungern och förstås i USA. Mycket är bekant sedan länge. Men det blir ändå en stark läsning efter stormningen av Kapitolium. Men det är ändå bara några pusselbitar i ett större mönster. Vi har olika nyanser av nationalistiskt och auktoritärt styre i en rad länder runt om i världen, rent av även flera av de stora och viktiga länderna som Brasilien, Indien, Ryssland och Turkiet. För att inte tala om Kina under Xi Jingping vars styre påminner om Maos totalitära praktik, förhoppningarna om en lång marsch mot demokratin har kommit på skam. Den gamla liberala svaga och vaga tesen om att marknad och demokrati betingar varandra håller inte streck.

Nyss ansågs liberalismen ha segrat för evigt och en idylliserande bild av den företagsledda globaliseringen dominerade tänkandet, den frisläppta marknadens välsignelsebringande kraft hade ett automatiskt företräde i politiken. Men vid sekelskiftet såg det ut som om fokus var på väg att förflyttas. Latinamerika togs över av vänsterpolitiker av olika schatteringar, framför allt kanske representerade av Arbetarpartiet och president Lula i stora Brasilien och en förhoppning om att ”en annan värld är möjlig”. Och Europa styrdes fortfarande av socialdemokratiska partier, i dag ett minne blott. Båda dessa två alternativa vägar – den marknadsliberala och den sociala globaliseringen – dog sedan långsamt sotdöden efter den elfte september, kriget mot terrorismen och i och med finanskraschen. Bit för bit har de högerradikala sedan ätit sig in i politikens centrum. Via Trump och brexit, och genom Åkesson och AfD.

Allt detta är i grund och botten en paradox. Vi är mer beroende av varandra än någonsin tidigare. Men samtidigt har globaliseringen skapat nya barriärer och rädslor, konflikter och motsättningar. Vilket skapat ett utrymme för ett politiskt koncept som vänder sig inåt och bara vill se om sitt eget hus. I Katrine Marçals essä om lärdomarna av brexit som Arena publicerade lyfte hon bland annat fram att ”populismen radikaliserar sig själv”: ”Under brexitkampanjen 2016 hade politiker som Boris Johnson pratat om de stora fördelarna med att lämna EU. Storbritannien skulle bli rikare och man skulle exempelvis kunna lägga 350 miljoner pund mer i veckan på sjukvården. Bit för bit sänktes dessa förväntningar. Efter något år talade brexitörerna i stället om att de ekonomiska fördelarna visserligen skulle komma, men först efter några år. Så småningom gick man ännu längre: nu hette det plötsligt att det där med ekonomi inte var särskilt viktigt alls. Det handlade inte om pengar eller ekonomiska fördelar längre. Det handlade om nationell frigörelse och sådant kunde gott få kosta. Huvudanledningen till att populismen på detta sätt tenderar att radikalisera sig själv har att göra med att den är ett uppror mot en oklar fiende. Den släpper ut en ny typ av ilska i den politiska kroppen som är svår att stilla med konkreta politiska förslag. Därför måste den hela tiden höja ribban för vad den vill uppnå.”

Det var och är en mycket träffande iakttagelse. Vi ser liknande mekanismer här i Sverige. På vissa områden tävlar partierna om att komma med hårt bandagerade politiska paket. Särskilt får man väl säga att Kristdemokraterna och Moderaterna under några år nu varit på jakt efter de väljare som flytt till Sverigedemokraterna. Men de flesta partier har förflyttat sig, ingen tycks riktigt komma undan tidsandan. Brexit har delat den brittiska väljarkåren i två läger, som betraktar varandra med djup och stigande skepsis, för att inte säga förakt och hat. Liknande tendenser till polarisering kan noteras också i den svenska väljarkåren. Jag lyssnade i veckan till Torbjörn Sjöström från opinionsinstitutet Novus som kommenterade den senaste undersökningen om förtroendet för de svenska partiledarna. Det var inte bara det att Ulf Kristersson (som syns ofta i medierna) nu har lite större förtroende än Stefan Löfven. Jag fäste mig särskilt vid att väljarna numera är mer delade än tidigare. För tio år sedan kunde många sympatisera med ett parti men ändå uppskatta och i någon mening hysa förtroende för en partiledare för ett helt annat parti, trots ett avstånd när det kom till värderingar och politiska prioriteringar. I dag är detta mycket mer ovanligt. Vilket är ett tydligt tecken på vad som hänt också i Sverige. Väljarkåren är mer polariserad än tidigare. Och det politiska landskapet mer låst än på länge.

Stormningen av Kapitolium och fenomenet Trump verkar i sig polarisera den svenska debatten. De som exempelvis varnar för att Sverigedemokraterna (som stödde Trump) polariserar beskylls här i landet som för att vara de som förorsakar polariseringen, inte de som demoniserar medier, forskning och rättsväsende och beskriver dessa som bastioner för någon slags vänsterliberal offentlighet eller sammansvärjning. I en underlig ledare i Dagens Industri om Ledarskapet efter Trump skrev PM Nilsson härförleden att som ”nationell ledare bör man ha som mål att samla så många som möjligt i stället för att bannlysa kättare. Och man måste självklart försöka förstå varandra”. Ja, men det finns väl ändå rågångar som en anständig borgerlighet borde slå vakt om. PM Nilsson har länge argumenterat för att öppna upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Ett något svårsålt budskap just nu, efter Trumps agerande under fyra år och inte minst debaclet de sista veckorna. Kan man tycka. Men Ulf Kristersson har precis nu i praktiken sträckt ut hela handen till Jimmie Åkesson. Argumentet är att partiet i fråga har ändrat sig så mycket, eller kanske är det Moderaterna som har förflyttat sig? PM Nilsson har ändå rätt om att Sverige lider av hårda politiska konflikter och djupt grävda skyttegravar: ”Sverige sticker ut i Norden och har på kort tid odlat fram en politisk kultur med mycket hög konfliktnivå som ibland liknar den amerikanska. Partier gör hellre en poäng av att isolera andra partier än av att samarbeta. Polariseringen gjorde att Sverige knappt kunde bilda regering efter senaste valet och är en stark varningssignal. Det får inte upprepas.”

Orsakerna till att det var svårt att bilda regering efter förra valet var emellertid mer komplicerade än så. Reinfeldtdoktrinen från 2014 att största blocket skulle få bilda regering förkastades ju nu av Allianspartierna. De rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Men nu skulle det bli nyordning på torpet för tidigare heliga principer kastades nu överbord. Alliansen skulle bilda regering oavsett vilket. Samtidigt ville i slutändan två partier i Alliansen inte ge SD inflytande. Ett samarbete över blockgränserna tycktes länge omöjligt, till sist kunde det krystade januariavtalet lösa upp knutarna. Men fortfarande är samarbete med Socialdemokraterna för åtminstone halva Liberalerna mer kontroversiellt än att på något sätt göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Allt detta är ändå en smula förvånande ur ett historiskt perspektiv. Sverige var en gång ett land präglat av en samförståndskultur och historiska kompromisser. Men det var ett tag sedan nu.

Coronapopulismen

Dessvärre verkar inte heller pandemin ha banat väg för någon ny anda av dialog och lägre tonläge om allvarliga och viktiga frågor, som många hoppades på, inte heller när det kommer till hanteringen av själva pandemin. Allteftersom har borgfreden från våren 2020 övergivits och ersatts av ett ibland pinsamt högt tonläge och en ofta skruvad kritik mot det ena och andra. Möjligen var endräkten i våras överdriven och påklistrad, framtvingad av det allvar som då spred sig i hela det svenska samhället. En mer kritisk debatt hade förmodligen varit på sin plats redan då. Men alla från Sjöstedt till Åkesson gav ju då regeringen och Anders Tegnell sitt oreserverade stöd.

Men gudarna ska veta att det finns mycket att diskutera och ifrågasätta. Som den sena svenska responsen i början av pandemin. Det har varit stora brister när det kommer till samordningen och den nationella styrningen. Testningen och smittspårningen har varit eftersatt. Efterlevnaden i att undvika trängsel i butiker och på restauranger har brustit, vilket har framtvingats först efter årsskiftet. Jag vet inte hur mycket det hade betytt för själva smittspridningen. Men det hade i varje fall dragit undan mattan för den värsta kverulansen. Och kanske också framtvingat mer av personlig efterlevnad i det offentliga rummet och därmed möjliggjort en ett större mått av rörelsefrihet, paradoxalt nog.

Men även coronadebatten tenderar i så hög grad att fokusera på bisaker. Kanske ett specifikt kännetecknen på vår konfrontativa och polariserade tid. Det blir fokus på småsaker. De stora frågorna förbigås med tystnad. Det uppenbara svartepetter-spelet mellan den rödgröna regeringen och de i huvudsak borgerligt styrda regionerna är bara ett pinsamt kapitel där politisk taktik och personliga låsningar fått ta överhanden. Nyligen stoppade ett par regioner vaccineringen eftersom regeringen inte hunnit besluta (men tidigare lovat) att stå för sjukvårdskostnader för eventuella biverkningar av vaccinet. Ibland har det varit fråga om ren och skär ”coronapopulism”.

Kristdemokraternas Ebba Busch har låtit antyda att staten på något sätt, oklart vilket, borde ta över vaccineringen. Man kan ha synpunkter på hur styrningen och relationen mellan staten och regionerna bör se ut framöver. Men det är en dålig idé att byta system mitt i en pandemi. Särskilt som vi behöver vaccinera nu. Regionerna vaccinerar varje år för säsongsinfluensan och lyckades vaccinera fem miljoner mot svininfluensan för några år sedan. Man undrar lite vilket statligt organ som skulle ta över uppgiften. Socialstyrelsen eller Socialdepartementet? Länsstyrelserna? Varken det ena eller andra är en särskilt klok idé. Det är nog rätt vettigt att ha ett kritiskt sinne men att hålla huvudet kallt. Men Ebba Busch har en obehaglig tendens att skruva upp retoriken bortom sanningens och anständighetens gräns. I en TV-debatt förra året menade hon att Stefan Löfven ”med berått mod” hade förorsakat så många dödsfall i äldreomsorgen genom smittspridningen. Och nyligen sa hon att regeringen hade fattat beslut som den visste skulle leda till hög smittspridning. Detta ska ha sagts vid en överläggning med regeringen där hon själv medverkade. Något alla andra förnekar. Utom Ulf Kristersson förstås. Man undrar i så fall varför hon inte protesterade och gick ut med sin kritik redan våren 2020 utan först nästan ett år senare.

Ulf Kristersson har på sin kant mycket energi, men ingen riktig riktning. Han är ettrig och energisk. Taktiken är att synas så ofta som möjligt. Han stod för ett riktigt bottennapp i samband med att vaccineringen inleddes och diskuterades. Då kritiserade han regeringen för att den inte hade tecknat egna avtal med exempelvis Astra Zeneca, som britterna gjort. Det är ju ändå ”vårt bolag”, som han uttryckte det, ett något överraskande uttalande för att komma från en moderat. Det var också lite överraskande att en företrädare för vårt (tidigare) mest EU-vänliga parti inte ville att vi skulle göra upphandlingen via EU. Storbritannien är som bekant inte längre medlem i EU. Men i det här avseendet blir förstås Sverige betydligt starkare tillsammans i EU än om vi som litet land skulle teckna avtal på egen hand med någon läkemedelsjätte. Vilket kan komma väl till pass nu när leveranserna kärvar.

Man undrar så smått vad den EU-vurmande Carl Bildt tycker om allt detta där han numera återigen tronar på PR-byrån Kreab. ”Hallänning, svensk, europé”, hette för övrigt en bok han skrev en gång i ett annat politiskt universum. Han kan väl trösta sig med att Kreabs Peje Emilsson precis gett ut en panegyrisk antologi till Carl Bildts lov. På omslaget till Reformatorn – om Carl Bildt med fokus på åren som statsminister ser man siluetten på den gamle moderatledaren. Det ser nästan ut som en staty från Romarrikets dagar. Bokens fokuspunkt är förstås att Bildt öppnade upp för friskolor och privata aktörer i den offentliga välfärdsproduktionen. Där nämnde Emilsson i dag är en stor och viktig aktör.

Jag konstaterar än en gång att näringslivet och högern numera utkonkurrerar arbetarrörelsen i ett avseende, nämligen när det kommer till att skriva sin egen segerrika historia. Eller är det kanske för att delar av den tidens liberalisering nu är mer ifrågasatta än tidigare? Populismen har ju visat sig kunna svepa in i partier och på ställen där den från början var rätt ovälkommen.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena, samt vd för Arenagruppen.