Utrikespolitik Valrörelsen gav inga besked om partiernas hållning till de allvarliga globala utmaningar som vi står inför. De partier som nu fördelar den politiska makten mellan sig visade varken intresse eller kunskap. Sveriges positiva roll i internationella sammanhang är inte längre självklar, skriver Thomas Hammarberg.
Det borde ha varit självklart att klimatkrisen blev ett huvudnummer i årets valrörelse. Vi hade några månader tidigare blivit påminda om betydelsen av det svenska miljöinitiativet för 50 år sedan. Och nu fick vi dagliga rapporter om värmeböljor, orkaner, översvämningar och andra naturkatastrofer som ledde till jordförstöring, skogsskövling och utarmning av biologisk mångfald. Att världen nu verkligt stod inför allvarliga miljökatastrofer kunde inte förnekas. ”Klotet står i brand” som FN:s generalsekreterare beskrev läget.
Varken Åkesson eller Kristersson verkar bry sig om eller förstå de internationella institutionernas värde. Med dem i maktposition finns risk för en nedtrappning av det svenska engagemanget inte minst i FN.
Men denna utmaning diskuterades knappast alls i valrörelsen. Sverigedemokraterna tyckte inte att Sverige behövde vidta några särskilda åtgärder, det var en uppgift för Kina, sade Åkesson. Hans politiska kollegor gjorde skruvade uttalanden om att kärnkraft skulle vara lösningen. Bristen på seriös hållning kring denna ödesfråga var anmärkningsvärd.
Överhuvudtaget fördes ingen egentlig debatt i valrörelsen om de allvarliga globala utmaningarna. Det gällde bland annat den växande klyftan mellan rika och fattiga i en rad länder – och de långsiktiga konsekvenserna av dessa orättvisor. Det problemet är nu mer akut än någonsin. Men det vi hörde i valrörelsen från SD och M var bara att de ville göra en drastisk nedskärning av det svenska biståndet.
Ett annat överhängande problem är hotet mot demokratin i flera länder. När envåldshärskare tar makten är förtrycket redan etablerat och krigshandlingar ofta nära. Utvecklingen i Ryssland illustrerar allvaret. Men även klart odemokratiska tendenser som de i Ungern kräver vår reaktion. Att Sverigedemokraternas ledamöter i Europaparlamentet ställt sig bakom den ungerska politiken är avslöjande.
Kampen för en levande planet och för demokrati, fred och mänskliga rättigheter borde vara självklara prioriteringar i våra utrikes kontakter. Men det kräver ett aktivt och kompetent deltagande i det internationella samfundet. Det var därför betänkligt att vår roll i FN, EU, Europarådet, OSSE och andra internationella organ inte gavs någon seriös plats i valrörelsen.
Varken Åkesson eller Kristersson verkar bry sig om eller förstå de internationella institutionernas värde. Med dem i maktposition finns risk för en nedtrappning av det svenska engagemanget inte minst i FN. Det vore särskilt olyckligt nu när försök verkligen görs av generalsekreteraren Guterres och andra aktörer att reformera organisationen och överbrygga förlamningen i säkerhetsrådet.
De historiska beslutet om Agenda 2030 med dess globala mål måste fullföljas. Överenskommelsen handlar om integrerade lösningar för ekonomisk och social utveckling, fredsarbete, miljöskydd och respekt för den enskildes rättigheter. Att denna Agenda med dess 17 konkreta mål kunde antas var en enastående framgång för FN och internationell samverkan. Världssamfundet hade en gemensam verksamhetsplan.
Men idag har genomförandet börjat svikta och tidsplanen försenats i flera medlemsländer. FN-systemet behöver aktivt stöd från medlemsländerna för att meningsfullt kunna hantera de globala problem som vuxit.
I vårt land behöver vi politiker som inser att vi inte kan isolera oss, att vi är beroende av vad som händer i omvärlden i en rad avseenden. Och som också förstår vikten av att stödja positiva krafter och därmed också påverka utvecklingen. Detta har hittills varit en svensk strävan.
Den isolationistiska hållning som SD lyckats sprida med stöd av M har redan väckt en viss förvånad uppmärksamhet i länder som tidigare sett med respekt på svenska initiativ mot klimatkrisen och våra ansträngningar för social rättvisa.
Att riksdagens utrikesutskott nu får en ordförande från just Sverigedemokraterna kommer förstås att väcka ytterligare frågor. Detta särskilt som Sverige snart tar över rollen som ordförandeland inom EU.
Thomas Hammarberg, tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
