Vi som vill bekämpa rasismen måste inse att det viktigaste steget är att bekämpa högerpolitiken, skriver Pouya Ghelichkhan, läkare.

Förra veckan slog The Guardian på förstasidan upp att det ledande extremhögerpartiet i Sverige har växt till följd av den överdrivet generösa flyktingpolitiken.

Detta är om inte en total felaktighet, åtminstone en våldsam förenkling av sanningen.

Sverige har länge idealiserats i resten av världen vad gäller det gemensamma välfärdssystemet och flyktingpolitiken – åtminstone tidigare har det också funnits fog för denna idealisering.

Nu börjar fasaden att krackelera på bägge punkter: ansedda Heritage Foundation slog 2012 fast att Sverige är det OECD-land som i snabbast takt privatiserar de allmänna resurserna. (Anekdot: latinets privare betyder beröva, råna.)

Mordbränderna vid flyktingförläggningarna liksom uppsvinget för svensk extremhöger har också rönt internationell uppmärksamhet. Även om verkligheten för nyanlända flyktingar har varit långt ifrån den uppmålade idyllen, är det tveklöst så att Sverige har haft en i europeiska mått “generös” flyktingpolitik – men det har gällt ända sedan efterkrigstiden.

Så vad är nytt i svensk politik, och hur kan det kopplas till spirande högerextremism, främst SD?

Det mest kännetecknande är Sveriges ideologiska skifte i nyliberal riktning, som tog rejäl skjuts i samband med finanskrisen under högerregeringen Bildt 1991–94, framför allt vad gäller dessa nyckelpunkter:

  • full sysselsättning har ersatts med inflationsbekämpning – ett påhittat mått – som mål för den ekonomiska politiken
  • noll arbetslöshet har övergivits till förmån för Nairu, en “jämviktsarbetslöshet” kring 8 procent som enligt de nyliberala teoretikerna ska vara mest gynnsam för landets ekonomi
  • den bästa skolan, vården och omsorgen åt hela svenska folket har ersatts till förmån för den skola, vård och omsorg som de ekonomiska ramarna och “reformutrymmet” tillåter
  • en offentligt och demokratiskt styrd välfärd har “konkurrensutsatts”, för att låna en vänlig eufemism för “plundrats”

Fortfarande håller högerideologerna – som i dag tyvärr till stor del återfinns i socialdemokratins led – dogmatiskt fast vid att en “avreglerad” marknad fungerar smidigast, och varje brist i ekonomin förklaras som otillräcklig avreglering.

Inom medicinen ligger en parallell nära till hands: forna tiders åderlåtare, som förklarade den förblödande patientens dödskamp som “otillräcklig” åderlåtning. Vad en generation av privatiseringar och avregleringar har inneburit för skola, äldreomsorg, järnväg, anställningsvillkor, a-kassa, arbetsförmedling, fackföreningar, museer, apotek, post, media, kollektivtrafik och sjukvård har varit uppenbart för de flesta medborgare, liksom de inblandade börsföretagen.

Kort sagt har det gemensamma samhällsprojektet övergivits som antingen “hopplöst” och “naivt”, eller “byråkratiskt” och “omöjligt”. I stället ska individen genom att kavla upp ärmarna, satsa på sig själv och bli anställningsbar slå sig fram i ett hårdnande samhällsklimat.

I detta ideologiska vakuum har SD på ett skickligt sätt gått vidare från sina nazistiska rötter och rensat ut de mest uppenbart kriminella elementen ur sina led, till förmån för välartikulerade, kostymklädda herrar och spinndoktorer.

Partiets styrka och uppåtgående trend ligger dock i mer än de officiella medlemstalen. Deras budskaps giftiga enkelhet och en oerhört skicklig propagandaapparat som vet att trycka på de rätta knapparna och skapa de rätta associationerna. Mot bakgrund av ovan beskrivna fallerande trygghet och gemenskap i samhället, har SD lyckats etablera som sanning att den allt svårare vardagen för många svenska familjer orsakas av orimlig generositet mot invandrare – den i alla tider tacksammaste syndabocken.

Denna frestande parallell bortser fullständigt från att samma snåla “reformutrymme”, som inte tillåter satsningar på den gemensamma välfärden, mitt i en historisk ekonomisk kris tillåter skatteflykt för 46 miljarder årligen, enligt Skatteverkets försiktiga beräkning, skattelättnader för de rikaste i samhället motsvarande tiotals miljarder kronor årligen. För att inte nämna deltaganden i de groteska och ofantligt dyra NATO-äventyren i länder som Afghanistan och Mali.

Summorna för flyktingmottagandet bleknar vid minsta jämförelse, men kräver ett mer utvecklat och abstrakt resonemang. SD:s overta rasism särskiljer dem från övriga högerpartier ­– gällande ekonomisk politik är de rörande överens.

Deras triumfer i denna nyliberala medvind har försatt många i vänstern i paralys. Otaliga spaltmetrar har gått åt till att diskutera huruvida SD bekämpas bäst genom att “ta debatten” eller “vända dem ryggen”. Men om vi inser att SD är framgångsrika vare sig till följd av någon nydanande ideologi eller begåvad retorik, utan enbart därför att de parasiterar på samhällets förfall, presenterar sig en annan lösning.

För att använda en medicinsk metafor: SD är en opportunistisk infektion, inte grundproblemet.

Det är inte den europeiska varianten av “flyktingkrisen”, det vill säga att fem procent av flyktingarna “invaderar” världens rikaste region efter att NATO pulvriserat deras ursprungsländer, som gör att SD växer. Och det är inte de progressiva och humanistiska elementen i svensk politik som bär skulden.

Tvärtom är det de senaste 35 årens nyliberala politik, som har försatt stora delar av befolkningen i ett ekonomiskt prekariat, som nu skördar sina frukter. SD, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet benämns ofta missnöjespartier och även om det ligger mycket i den beskrivningen är det inte hela sanningen.

Sverigedemokraterna är den svenska högerns bastarder, och även om Moderater, Liberaler och andra ideologiskt närbesläktade inte vill kännas av sina oäktingar, måste vi som vill bekämpa rasismen i samhället inse att det viktigaste steget är att bekämpa högerpolitiken.

För när det finns social och ekonomisk trygghet för folkflertalet – något Sverige har kapacitet till redan i dag – kommer Sverigedemokraterna att bli överflödiga.

Pouya Ghelichkhan, läkare

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena