Praktiska frågor kvarstår

I teorin är det inget avstånd mellan teori och praktik. I praktiken är det ofta precis tvärtom.

Gårdagens partiledardebatt var i teorin ett gyllene läge för oppositionen. Den självgode Reinfeldt uppvisade flera av Göran Perssons sämsta sidor. För nöjd med ett Sverige där vi andra ser brister. För idélös inför utmaningar som vi andra anser vara akuta. För indolent när hans fru säljer gemensam egendom till kompispris och undviker mediernas frågor.

För att vara en framgångsrik politiker är Reinfeldt förvånansvärt tråkig och mästrande i talarstolen. Ett par ord på latin ur mungipan följdes av direkta osanningar.

Nej Reinfeldt, fler har inte kommit närmare arbetsmarknaden. Arbetslösheten är högre än när du tog över. Nej Reinfeldt, barn och ungdomar lär sig inte mer. Mätningar visar att det är precis tvärtom. Nej Reinfeldt, dina skattesänkningar har inte riktats mot låg- och medelinkomsttagare. Ett SCB-diagram visar motsatsen.

Det är förståligt om Reinfeldt är fixerad vid Göran Persson, som till skillnad från Reinfeldt är en utmärkt retoriker. Men det stämmer inte att 140 medborgare om dagen förtidspensionerades under Persson.

Jonas Sjöstedt gjorde en stark debut. Skicklig och kunnig – men populistisk – i EU-frågorna. Rapp i replikskiftena. En stark kraft längst till vänster är bra för oppositionen i teorin. S och MP får något att förhålla sig till, kan framstå som pragmatiska och vinna väljare över mittens bro.

MP verkar medvetet ha legat lågt en tid, men Gustaf Fridolin kom till partiledardebatten med en stor bukett metaforer. Klimat- och utbildningsfrågan samt Fridolin och den underskattade Åsa Romson är en grön fyrklöver som kan växa ännu högre.

Håkan Juholt är en god ideologisk talare. I inledningsanförandet användes favoritverktyget: Breda och nostalgiska penseldrag. Konkretion och nyheter saknades, men attackerna på Reinfeldt var välkommet hårda. Kanske får hänvisningen till stockholmsrean.se, där moderat förskingring av offentlig egendom listas, än fler medborgare och politiska reportrar att vakna.

Det var teorin. När debatten är över kvarstår praktiska frågor. Vad tänker S-politiker i kommuner och landsting landet runt? Ser de fram emot ett valmöte på torget 2014 när partiledningen kommer på besök? Vad anser fackligt förtroendevalda som på fikarasten tvingas förklara turerna kring a-kassan i S-skuggbudgeten? Vad tänker en väljare som gick direkt från S till M? Dags att byta tillbaka eftersom Juholt och Waidelich är att föredra i EU:s korridorer när nästa eurokris kommer? Om en presskonferens på största möjliga hemmaplan – försvarsfrågor i Sälen – blir ännu en ”juholtare”, hur ska det då gå i Bryssel och Rosenbad?

I dag samlas den yttersta S-partiledningen till ett tvådagarsmöte på hemlig ort för att ta fram en strategi som ska vända krisen. I teorin är det en intressant övning. Men hur ska det gå till i praktiken?

För i praktiken hade Fredrik Reinfeldts gårdagens vassaste replik: Vem är oppositionsledare i Sverige?

Alla svar längre än två ord föranleder ytterligare diskussioner.