För tio år sedan var pressfriheten i Kenya begränsad. Nu hotas den åter av munkavlar.
Kenyaner älskar sina tidningar. De sliter dem ur händerna på gatans tidningsförsäljare på morgonen. De som inte har råd att köpa kan hyra ett exemplar. Varje tidning läses av 20 personer.
Den öppna kenyanska pressen är värd att älskas. Den informerar och debatterar. Den berättar varje ny säsong om hur mycket riksdagsledamöterna höjer sina egna löner och vilka osannolika förmåner de skaffar sig. Den rapporterar om korruption och ruttenhet. Den ålägger sig en hög grad av respektabel självcensur när det gäller etniska frågor i ett land där konflikter ofta har en sådan underton och nästan alla röstar efter etnicitet.
Pressen är också gapig och sensationsinriktad. Korruptionsskandalerna följs sällan till vägs ände. Ett uppslag om ministrars hus eller plötsliga förmögenheter följdes inte upp med avslöjanden om vilka ministrar, vilka förmögenheter, vilka hus. En del journalister kan köpas.
Men ändå – den fria pressen är en ibland böjlig, men dock ryggrad i det livaktiga kenyanska politiska livet.
Det har inte alltid varit så. För tio år sedan var pressfriheten i Kenya begränsad. Nu hotas den åter av munkavlar.
År 2003 kom en demokratiskt vald president till makten i Kenya. Det tog lång tid sedan självständigheten 1963, tycker vissa. Andra menar att det gick snabbt; parlamentarisk demokrati är ett europeiskt påfund som blivit ett honnörsbegrepp i hela världen men definitivt inte var ett rättesnöre för de europeiska kolonialmakternas agerande innan de tvingades hala sina flaggor i Afrika på 60-talet.
Var den nyfunna kenyanska demokratin begränsad till rösträtten? Nej, Kenya blev i grunden mer demokratiskt . Det fanns en oerhörd stolthet över att oppositionen kunnat enas och väljarna avsatte diktatorn. Kenyanerna kände att de hade makt. Det fanns mängder av historier om taxi- och busspassagerare som slog ner poliser när dessa, i vanlig ordning, ville ha mutor för att låta dem passera.
Grunderna i det politiska landskapet var rubbade. Den politiska oppositionen inklusive kyrkan och det civila samhället hade vunnit och flyttat in i presidentpalatset. De tidigare makthavarna famlade i sökandet efter en ovan oppositionsroll. Det internationella samfundet hade stött demokratikämparna i civila samhället och längtade efter en regim att stödja.
I detta nya demokratiska landskap var korruptionen en plåga och pressen en grundbult. En press som blev friare, som var frispråkig men blev uppkäftig. Mer undersökande och mer avslöjande. Diskuterad och debatterad. Men friheten hade gränser. De sattes ibland av självcensur men också genom köp av journalister eller redaktörer.
Under Mwai Kibakis presidenttid fanns tydliga tendenser att beskära pressens frihet. Det begicks flagranta övergrepp av osannolika rövare mot tidningen Standard, uppenbarligen med stöd uppifrån. Gamla och nya korruptionsskandaler mörklades.
De nya makthavarna var vilsna inför pressens granskningar. “Vi står ju för det goda, varför attackerar ni oss?”
Regeringen presenterade förslag till en medialag där Public Service i Radio och TV angavs som språkrör för regeringen. Jag kritiserade förslaget i en krönika i den största dagstidningen, The Daily Nation.
Vid terrorattacken i Westgate fullföljde media sin uppgift. De rapporterade, analyserade och kommenterade. De visade hur illa polis och miltär skötte händelserna och hur de plundrade övergivna affärer.
Nu har parlamentet i stor hast och med hänvisning till den illasinnade mediebevakningen av Westgate beslutat om en ny medialag.
Dess centrala del är att den ger en ny institution rätt att kraftigt bestraffa såväl tidningar som redaktioner och enskilda journalister. Institutionen ska tillsättas av regeringen
Kenya har haft sin dalar och sina uppgångar. Efter demokratins genombrott 2003 gick det uppåt, det rådde en känsla av eufori, sedan brant neråt till valet 2008 som blev en nationell katastrof. Valfusk, våld och fördrivningar av hundratusentals människor.
Därefter en period av till synes lugn, trots att både president och vicepresident är inkallade till rättegång i Haag för brott mot mänskligheten.
Media har varit en röst att lyssna på, att läsa och diskutera. En ibland opålitlig, ofta oansvarig men frispråkig och granskande röst i det kaos av korruption och halvlögner som karakteriserar kenyansk politik.
Den rösten bör värnas.
Bo Göransson
Ambassadör i Kenya 2003-2006.
Ordförande i FOJO: Fortbildning av journalister vid Linneus Universitetet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
