Prioritera läsfrämjande – inte symbolvärde

Krönika Ett nytt skrytbygge till bibliotek i Stockholms innerstad är inte nyckeln till mer läsande, utan enbart ett försök att tävla med de nordiska länderna. Biblioteken måste finnas där folket finns, skriver Nora Wurtzel.

Stockholm är sämst i Norden när det kommer till bibliotek, menar Per Wirtén i Expressen. Det han syftar på är dock inte det faktum att det sedan 1998 har lagts ner 435 folkbibliotek i Sverige, som tidningen Vi pekat på i sin granskning. Wirtén syftar inte heller på de 56 biblioteken som lagts ner i Stockholm.

Han menar att Stockholm, till skillnad från de nordiska grannländerna, ”nöjer” sig med Gunnar Asplunds bibliotek. Stockholms stadsbibliotek är omodernt, trångt och byggnadens dåliga skick kräver att man tänker större än bara renovering.

Låt oss stanna ett tag vid att vi ”nöjer” oss. På besök i Stockholm, var jag förra veckan för första gången i det anrika biblioteket på Sveavägen. Som göteborgare slogs jag av den vackra byggnaden och känslan av att befinna sig i en anrik miljö. Dessutom väcktes min avundsjuka eftersom det trots den pågående renoveringen av biblioteket finns sittplatser. Riktiga sittplatser, med stol och bord.

I Göteborg invigdes det nya stadsbiblioteket 2014. Det är en stor byggnad med öppen planlösning, och moderna fåtöljer utplacerade här och där. Navet i byggnaden är den enorma trappscenen där det arrangeras författarsamtal och föreläsningar. Problemet är att det inte finns någonstans att sitta. Den moderna arkitekturens öppna landskap gör att ljudnivån konstant är hög. Fåtöljerna är snygga men omöjliga att läsa i någon längre stund, då de är obekväma och saknar bord för anteckningsbok eller dator.

Det som behövs är fler bibliotek, inte ännu en futuristisk glasbur som lika gärna skulle kunna vara en tågstation eller en flygplats.

Trappscenerna är ett kapitel för sig. Det tycks vara ett favoritinslag i Göteborgs byggnader. Tanken är att man där ska kunna lyssna på föredrag eller bara slå sig ner en stund. Fin idé på pappret, men ett trappsteg i sten är kallt att sitta på och min i övrigt friska rygg skriker snabbt efter ryggstöd, som självklart saknas.

Jag gissar att det är den typen av skrytbygge som Wirtén vill se även i Stockholm. Han menar att ett nybyggt och spektakulärt stadsbibliotek markerar litteraturens värde för samhället. Jag håller med om att biblioteken har ett symbolvärde, men det centrala är ändå vad som ryms i byggnaden – inte huset i sig.

För att stärka litteraturens ställning är det dags att börja med att ha fler bibliotek, utspridda över hela staden. Folkbiblioteken måste finnas där folket bor, inte centreras kring stadskärnan. Det handlar helt enkelt om att inte lägga allt krut på innerstaden. Det som behövs är fler bibliotek, inte ännu en futuristisk glasbur som lika gärna skulle kunna vara en tågstation eller en flygplats.

Att Stockholms stadsbibliotek står för utmaningar är tydligt, men att överge de historiska miljöerna där läslusten och vetgirigheten sitter i väggarna är att skjuta sig själv i foten. I alla fall om målet är läsfrämjande och demokrati, snarare än att symboliskt hävda sig gentemot de nordiska grannländerna.

Själv längtar jag hem till mitt lokala folkbibliotek där allt finns: böcker, kunnig personal och sittplatser. En plats för läsande och tänkande helt enkelt – om än i en anspråkslös byggnad.

Nora Wurtzel går Aftonbladets utbildning #ledarskriv och pluggar litteraturvetenskap i Göteborg.

Hon frilansar som litteraturkritiker och är svag för svensk arbetarlitteratur.