Problemet med tävlingar är att någon vinner

Ekonomi Alla företags våta dröm är att vara monopolist. Men företagets nytta för löntagare och samhälle kan endast säkerställas då företaget inte har någon marknadsmakt. Daniel Lind skriver om vinstparadoxen som hämmar samhället – och i förlängningen företagen själva.

I samband med och i spåren av de senaste årens inflationskris har det, som du säkert har noterat, uppstått en diskussion om vad som kan förklara den här explosionsartade utvecklingen. Eftersom det är enskilda företags beslut som leder till förändringar i samhällsekonomins konsumentpriser, har mycket av strålkastarljuset riktats mot just företagens prissättningsbeteende.

Och i det fallet blev det snabbt tydligt att inflationskrisen, i Sverige och i västvärlden i sin helhet, framför allt drevs av att företagens lönsamhet per såld produkt ökade snabbt. Detta resulterade i att vinsternas andel av ekonomin tog fart, trots att efterfrågan gradvis försvagades. När konjunkturen nu bottnar och vi ser ljuset i tunneln, ligger därför näringslivets lönsamhet på en ovanligt hög nivå.

Det här brottet mot det historiska mönstret leder i sin tur till frågan om hur väl konkurrensen fungerar i olika länder och på olika marknader. Om konkurrensen fungerar väl, då är det omöjligt för företagen att öka sin lönsamhet från en redan marknadsmässig nivå – och särskilt då det skedde samtidigt som antalet sålda produkter minskade. När konjunkturen, och därmed efterfrågan, nu vänder uppåt, kommer detta att trycka upp lönsamheten ytterligare ett snäpp? Eller kommer konkurrensen att sätta käppar i hjulet för det?

Den onda cirkel som måste brytas är således att marknadsmakten leder till rikedom, som används till att genomdriva en politik som stärker marknadsmakten ytterligare

Med ett historiskt perspektiv som sträcker sig tillbaka till 1950-talet har ekonomen Jan Eeckhout skrivit en bok – The Profit Paradox: How Thriving Firms Threaten the Future of Work – som tar sig an frågan om konkurrensens betydelse för en positiv samhällsutveckling.

Bokens utgångspunkt är att lönernas andel av ekonomin har fallit tillbaka i USA sedan skarven mellan 1970- och 1980-tal. En avgörande förklaring till detta är att reallönerna har stagnerat för stora grupper av löntagare – främst för de med låg utbildningsnivå – samtidigt som produktivitetstillväxten har varit positiv. Det här vidgade gapet mellan de värden som löntagarna skapar på jobbet och den ersättning de får för det utförda arbetet, har då resulterat i en krympande löneandel.

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att företagens möjligheter att sälja sina produkter till priser som överstiger deras produktionskostnader har stärkts (markups). Den här utvecklingen gäller inte bara i USA, utan är ett globalt fenomen. I Europa är utvecklingen i det närmaste identisk. Bakom dessa genomsnittliga siffror ser vi även att den här möjligheten till högre försäljningspriser i förhållande till produktionskostnaderna inte gäller för medianföretaget.

Det betyder att markups inte har ökat för åtminstone hälften av företagen verksamma i USA. Vad som har skett sedan 1980 är i stället att de företag som redan hade höga markups har lyckats höja dessa ytterligare. Tio procent av företagen säljer i dag sina produkter till ett pris som ligger 250 procent över produktionskostnaderna! De här företagens andel av näringslivets försäljning har dessutom ökat. Därmed har de lyckats med att både höja sina marginaler och vinna marknadsandelar. Vinsten per lönekrona har mångdubblats.

Den här utvecklingen är, enligt Eeckhout, enorm och visar med all önskvärd tydlighet att något fundamentalt har förändrats i hur marknadsekonomin fungerar. Det som har hänt är att företagens marknadsmakt har ökat.

Varje avvikelse från en sådan situation innebär att vinsterna är högre än vad de behöver vara och därmed att samhällsekonomin fungerar mindre effektivt

Den här marknadsmakten har stärkts antingen genom uppköp eller organisk tillväxt, driven av teknologiskt ledarskap. Fördelarna med att vara först med ny teknik har stärkts. Globaliseringen och outsourcingen har dragit i samma riktning. Men oavsett orsak är den tilltagande marknadsmakten, med dess rekordartade lönsamhet, skadlig för samhällsekonomin och löntagarna. Detta är vinstparadoxen.

De här företagen med stärkt marknadsmakt har växt sig större och bidragit till etablerandet av begrepp som ”superstar firms”. Företagen är mycket produktiva samtidigt som deras marknadsmakt ger dem möjligheten att inte fullt ut överföra produktivitetsvinsterna och de pressade kostnaderna till löntagarna och konsumenterna.

Om konkurrensen hade tvingat de här företagen att fullt ut anpassa sina priser, hade löntagarnas reala köpkraft stärkts och företagen hade varit ännu större, eftersom de lägre priserna hade ökat försäljningen. Antalet anställda i ekonomin hade ökat och en starkare förhandlingsposition för löntagarna hade pressat upp lönerna. Arbetsgivarnas lönesättarmakt hade begränsats.

Vilken är då vägen ut ur den här ekonomiskt ineffektiva – och ojämlikhetsdrivande – samtiden?

Som teknikoptimistisk marknadsliberal riktar Eeckhout sitt huvudsakliga fokus mot att förbättra konkurrensen genom en i grunden förändrad politik. Endast på väl fungerande marknader, där inget företag kan bestämma försäljningspriset på sina produkter, ersätts kapitalägarna på ett marknadsmässigt optimalt sätt.

Varje avvikelse från en sådan situation innebär att vinsterna är högre än vad de behöver vara och därmed att samhällsekonomin fungerar mindre effektivt än vad som skulle vara fallet om fördelningen mellan arbete och kapital var en annan. Endast på perfekt fungerande marknader leder det som är bäst för företagen också till det bästa för löntagarna och samhället.

På detta sätt vänder sig Eeckhout mot de naiva marknadsliberaler (de kan också benämnas som pojkrumsliberaler) som – i linje med vad Friedman och Hayek argumenterade för på äldre dar – tror att Adam Smiths osynliga hand fungerar optimalt utan en stat som aktivt arbetar med att säkerställa marknaders funktionssätt. Men i verkligheten ser vi marknadsmisslyckanden alltför ofta. Politikens uppgift är därför att genom ändamålsenliga regleringar säkerställa marknaders funktionssätt.

En andra lösning som föreslås följer av den första. Den osunt höga lönsamhet som den stärkta marknadsmakten har lett till, innebär att kapitalägarna kan köpa sig politiskt inflytande på ett annat sätt än tidigare. Den onda cirkel som måste brytas är således att marknadsmakten leder till rikedom, som används till att genomdriva en politik som stärker marknadsmakten ytterligare. Som gynnar lönsamheten … Det politiska systemet riggas än mer för att gynna pro-business. Demokratin hotas.

Men konkurrenspolitiken måste, enligt Eeckhout, även mer än tidigare beakta den svaga konkurrensens negativa effekter på övriga intressenter i samhället, inklusive de anställda. Löntagarnas förhandlingssituation bör därför stärkas och deras röst i företagen säkerställas. Arbetsgivarnas lönesättarmakt bör begränsas.

Även om det här bredare perspektivet finns med i boken är det underutvecklat. Inga större institutionella förändringar föreslås. Det är rimligt utifrån författarens utgångspunkter och syfte, men en tydlig begränsning utifrån ett svenskt fackligt perspektiv.

Detta förtar dock inte att boken är betydelsefull, i det att den på ett välgrundat sätt visar att marknadsekonomin har kommit att fungera allt sämre under de senaste 40 åren – och att detta har missgynnat löntagare och samhälle. Samhällsinstitutionerna har i alltför hög utsträckning riggats för att gynna pro-business framför pro-market. Vi utnyttjar inte till fullo den enorma potential för högre produktivitet och livskvalitet som teknikutvecklingen erbjuder.

Som författaren George Orwell uttryckte sig om den i hans tycke naiva marknadsliberalismen i Hayeks bok Vägen till träldom: ”Problemet med tävlingar är att någon vinner.”

Daniel Lind

Tisdagen den 15 oktober, kl. 13–14, arrangerar Facken inom industrins produktivitetskommission ett webbinarium med Jan Eeckhout om hans bok. Anmäl dig gärna här.