Är Jeremy Corbyns radikala alternativ egentligen vad socialdemokraterna stod för helt nyss – eller står Emmanuel Macrons mittenalternativ för framtidens melodi? Progressiva partier och rörelser verkar splittras i valet mellan de två när de i stället borde ta fasta på det som de båda valvinnarna har gemensamt.
Den 13 juni höll Polens premiärminister Beata Szydło ett tal i Auschwitz vid en ceremoni som uppmärksammade 77-årsminnet av de första deportationerna av polska fångar. Szydło talade bland annat om att ett land måste göra »allt som är möjligt för att skydda sina medborgares liv«.
Uttalandet har lett till omfattande kritik och tolkats som att hon jämförde polska medborgare i dag med de judiska offren för Förintelsen. Underförstått att dagens flyktingar är ett lika stort hot som nazisterna. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk förklarade att en polsk premiärminister aldrig borde »yttra sådana ord på en sådan plats«.
Förra året skapade Brexit och Trump mentala chockvågor över hela det politiska fältet. Det nya populistiska hotet är nog förklaringen till att Stefan Löfven åkte på Sverigeturné för att möta »vanliga människor« och lämnade över Almedalen till Magdalena Andersson.
Jag vill i det här sammanhanget rekommendera Allan Larssons How can we understand the times we are living through? (Global utmaning) till sommarläsning. Det är en lysande genomgång av det ekonomiska och politiska skiftet efter finanskraschen 2008. Huvudpoängen är att fram till 1980 dominerande Keynes det ekonomisk-politiska tänkandet. Alla anpassade sig till och tvingades förhålla sig till idéerna om att staten har en roll att spela, behovet av en aktiv konjunkturpolitik och att en ambitiös välfärdsstat är önskvärd och nödvändig.
Från 1980 har nyliberala idéer dominerat. Även vänstern har anpassat sin politik till det nya politiska ramverket. Statens roll har tonats ner. Fokus har legat på »strukturpolitik«, privatiseringar och avregleringar. Välfärdsstaten har bantats. De finansiella marknaderna betraktades länge som rationella, enligt hypotesen att avreglerade kredit- och finansmarknader ledde till jämvikt och effektiv fördelning av investeringar och krediter. Allt detta fick sig en knäck när Lehman Brothers gick i konkurs.
Med vad ska komma i stället? Där lämnar Allan Larsson över stafettpinnen till yngre krafter. Hittills har framför allt högerpopulismen och främlingsfientliga krafter inhöstat framgångar runt om i världen efter finanskraschen. Men valet i Nederländerna blev inte den framgång för Geert Wilders som många fruktat. Framgångsvågen för Alternative für Deutschland (AfD) verkar bruten även om de lär komma in i förbundsdagen i höstens tyska val.
De stora och överraskande politiska framgångarna för Macron i Frankrike och Corbyn i Storbritannien är andra hoppfulla tecken.
Det verkar som om progressiva partier och rörelser splittras i valet mellan de två; är Jeremy Corbyns mer radikala alternativ (egentligen vad socialdemokraterna stod för helt nyss) eller Emmanuel Macrons mittenalternativ framtidens melodi?
Jag tror inte på att importera varken det ena eller andra till exempelvis Sverige. Ett skäl är både Frankrike och Storbritannien är länder med majoritetsval som alltid tenderar att svänga mer än länder med proportionella valsystem som Sverige.
Båda inger hopp och lovar förändring. Den ena på grund av den marknadsliberala modellens kollaps. Den andra på grund av den statliga »dirigismens« begränsningar.
Dessa olika modeller skapar också olika slags politiska kulturer. Ett annat är att det är fråga om två länder med delvis olika slags utmaningar.
Frankrike är ett land med höga skatter (tvåa i världen efter Danmark) och samtidigt mycket hög arbetslöshet, stora sociala spänningar och utbredd fattigdom.
Storbritannien är ett land med mycket lägre skatter och låg arbetslöshet. Välfärdsstaten har bantats ännu mer efter finanskraschen och det finns en uppdämd vrede med statens och den offentliga sektorns reträtt.
Gemensamt för både Corbyns och Macrons exceptionella framgångar är att de uppfattas och delvis också är politiker som stått utanför (eller varje fall varit självständiga gestalter i) sina länders politiska etablissemang.
Därigenom inger de hopp och attraherar nya väljare. De lovar båda förändring. I det ena fallet på grund av den marknadsliberala modellens kollaps. I det andra åtminstone delvis avhängigt den statliga »dirigismens« begränsningar.
I Skandinavien är bilden delvis en annan. De nordiska modellerna har klarat sig förhållandevis bra efter 2008. Kanske med undantag för Finland. De nordiska modellerna är både stabila och har förmågan att förnyas. Sverige har under ett par decennier levererat reallöneförhöjningar även om löneklyftorna ökat främst genom att de med toppinkomster dragit ifrån.
Allt detta innebär inte att högerpopulismen kan avskrivas som hot och utmaning. Tvärtom. För samtidigt har trygghetssystemen urholkats. Bostadskrisen skapar en ny social utmaning. De osäkra anställningsvillkoren griper omkring sig.
Mitt i en brinnande högkonjunktur är arbetslösheten fortfarande alldeles för hög. Den offentliga sektorn lider av bristande resurser och omfattande personalnedskärningar. Vi behöver göra stora investeringar i infrastruktur, inte minst av klimatskäl.
Att importera politiska modeller utifrån är en vansklig genre. Men det finns nog en del att lära. Som att den som inger hopp om förändring och förbättring kan ändra spelplanen ganska snabbt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
