Efter publiceringen av Knausgårds märkliga artikel Cyklopernas land verkar det som en ny anständighetsgräns har passerats i den svenska debatten.
Får man säga vad man vill i dagens Sverige? Det var temat för tisdagens SVT Debatt från Almedalen där jag deltog – ett samtal som snabbt spårade ur. Vilket det programmet i och för sig alltid brukar göra – det är själva affärsidén – men nu skedde det på sätt som jag inte har varit med om sen första gången jag medverkade, jag tror det var 1995.
Efter publiceringen av Karl Ove Knausgårds märkliga artikel Cyklopernas land, verkar det som en ny anständighetsgräns har passerats i den svenska debatten. Proppen har dragits ur och ut väller en grumlig soppa av högerpopulism och förstucken främlingsfientlighet.
SvD:s Per Gudmundson och GP:s rabiata Alice Teodeorescu var i debattprogrammet mest intresserade av att diskutera kostnaderna för invandringen – ett ämne som blivit populärt i takt med att borgerliga ledarredaktioner på krisdrabbade tidningar försöker anpassa retoriken efter främlingsfientliga strömningar i hopp om att behålla läsarnas gunst.
Ett ord som flitigt användes var ”volymer”, om antalet människor som beviljas flyktingstatus. Ett ord som jag tycker är speciellt otäckt i sin byråkratiska råhet. Jag hoppas att Teodeorescu och Gudmundson läser Arena Idés nya rapport 900 miljarder skäl att uppskatta invandring.
Min egen åsikt är att debattklimatet i Sverige är tillåtande och fortfarande balanserat – trots de ökande hoten mot journalister och andra opinionsbildare. Och trots den hårda svartvita logik som styr sociala medier finns det en större mångfald av åsikter än i både Danmark och Norge. Men hur länge till?
I Danmark gick processen halsbrytande fort när Dansk Folkepartis Pia Kjærsgård väl fick Venstre under klacken och fri tillgång till danska riksmedier – där hon dagligen kunde trumpeta ut sin åsikt att hon var ”tystad” av det politiskt korrekta etablissemanget. Snart pratade alla om de främmande och vädrade sina unkna rasistiska åsikter som om de var dagens sanningar.
Jag sätter mitt hopp till den svenska konflikträdslan – och kärleken till förändring, modernitet och möten. Man får inte glömma att när Odysseus hade lämnat cykloperna, kom han till lotofagernas land. Dessa var fredliga lotusätare och de erbjöd de strandsatta soldaterna sina saftiga frukter. Som dessvärre gav originella biverkningar.
Odysseus fann sina mannar nedsänkta i harmoniskt lugn. De hade helt glömt vilka de var, varifrån de kom och varför de måste bekriga oskyldiga främlingar. Odyssus flydde i panik.
Och det kanske är så Knausgård egentligen ser oss svenskar, som vegeterande feministiskt indoktrinerade lotofager, snarare än testosteronstinna cykloper. Och nu vill han provocera oss att i militärisk anda rycka upp oss.
Måtte det misslyckas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
