Den alarmerande ökningen av sjuktal på grund av psykisk ohälsa och stress kräver breda lösningar på samhällsnivå. Det kan inte vara upp till enskilda arbetsplatser och individer att försöka lösa problemet.
Sedan 2014 kan vi se att antalet personer som drabbas av stress och psykisk ohälsa ökar i en oroande takt. Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa numera det vanligaste skälet till sjukskrivning. Kvinnliga akademiker är den grupp vars sjuktal ökar snabbast. På bara fem år har antalet sjukskrivningar på grund av stress tredubblats. Debatten om psykisk ohälsa och stress präglas av ett individfokus snarare än ett fokus på hur vi som samhälle kan motverka utvecklingen. Följden blir att vi letar efter lösningar på fel ställen.
82 000 personer – lika många människor som det bor i staden Lund – är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Majoriteten av sjukskrivningarna beror på reaktioner på svår stress och depression. När så många människor, inklusive självaste folkhälsoministern, tvingas sjukskriva sig, ringer det hos mig en varningsklocka. Vad i vårt samhälle är det som gör att fysiskt friska människor upplever att tillvaron inte längre är hållbar?
Fackföreningarna gör sitt bästa för att lyfta detta till en fråga om arbetsmiljö och förhållandena på arbetsplatserna. De är något på spåren, men jag har svårt att tro att enskilda arbetsplatser och arbetsgivare på egen hand skulle kunna vända den nationella trenden.
Facken är något på spåren, men jag har svårt att tro att enskilda arbetsplatser och arbetsgivare på egen hand skulle kunna vända den nationella trenden.
Sannolikheten att lösningarna kommer att komma från borgerligt håll känns liten – individualismen står ju högt i kurs där. Den enskilde bär fullt ansvar för sin sjukskrivning och arbetsförmåga. Moderaterna menar att det är för lätt att bli sjukskriven och för gött att ta emot sjukpenning i förhållande till att jobba. De verkar tro att psykisk ohälsa på grund av stress är en fråga om valfrihet.
De få gånger borgerligheten vill erkänna att det finns strukturella hinder för människans frigörelse ropar de på RUT som en lösning på (privilegierade) människors, och särskilt kvinnors, stressfyllda vardag. Hjälp i hemmet i all ära, men att låta majoriteten av oss subventionera en ekonomiskt välbeställd minoritets leverne blir ett dyrt sätt att lösa ganska få individers stressrelaterade problem.
Från delar av vänstern hör jag att sex timmars arbetsdag som norm i arbetslivet kan vara lösningen och att vi gradvis skulle kunna förflytta oss dit genom att ta ut en del av tillväxten i minskad arbetstid. Inte illa, men är detta det bästa vi har att komma med?
Stressen är ett reellt problem. Den försämrar livskvaliteten för dem som drabbas av dess värsta sidor (för att inte tala om de uteblivna arbetstimmarnas effekt på samhällsekonomin). Låt oss därför gräva djupare – och anstränga oss lite mer – för att hitta lösningar som inte enbart bottnar i vad individer eller arbetsplatser borde göra, utan i hur vi som samhälle kan få livet och arbetet att bli mer hållbart.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
