Putin trollar bort historien

ledare Rysslands allt högre tonläge kräver ett starkare agerande från EU. Unionens medverkan i samtalen är avgörande för om de ska lyckas. 

I romanen Historien om en stad från 1868 tecknar Michail Saltykov-Sjtjedrin ett förvridet, absurt porträtt av ryska imperiesträvanden. För att kringgå censur maskeras centrala aktörer och händelser med ett lapptäcke av allegorier. Att läsa boken är lite som se verkligheten i skarpt motljus, med människorna som grovt tecknade konturer framför en.

Samma katt- och råttalek med sanningen präglar dagens ryska regim under Vladimir Putin. Skuggfiender görs verkliga, egna motiv och handlingar grumlas till oigenkännlighet. Målet om att återupprätta den nationella självbilden med nya erövringar skyls med svepskäl, halvsanningar och rena lögner.

Kreml gör sitt bästa för att vilseleda omvärlden och förflytta samtalet.

I själva verket är det uppenbart att Rysslands agerande i Ukraina är en del av en långsiktig strategi för utvidga landets geopolitiska räckvidd. När Putin kallar grannländer för en del av Rysslands ”naturliga sfär” understryker det ambitionerna.

Att Ryssland skärper konfliktnivån just nu är heller ingen slump. Det folkliga stödet för regimen har naggats rejält i kanterna. Bara de senaste månaderna har Putins förtroendesiffror fallit, både på grund av pandemihanteringen och impopulära reformer av pensionssystemet. Förhoppningen är att upptrappningen i Ukraina ska trycka på rätt knappar och mobilisera folket.

Kreml gör sitt bästa för att vilseleda omvärlden och förflytta samtalet. Talepunkten är att det är Väst i allmänhet och Nato i synnerhet som provocerat fram landets agerande. Det i kombination med senaste årens massiva desinformationskampanjer syftar till att skriva om historien – och nutiden. Ryssland ska ses som ett offer för omvärldens agerande, inte som en auktoritär regim med en agenda. Putins kravlista för att släppa anspråken i Ukraina ringar in perspektivet: garantier för att landet inte går med i Nato, förbud mot trupper och krigsmateriel i Öst- och Centraleuropa och full autonomi för ryska separatister i östra Ukraina.

Det faktum att det är försvarsalliansen Nato som leder samtalen med Ryssland blottar ett grundläggande säkerhetspolitiskt problem. Efter invasionen av Krim 2014 var EU:s dåvarande utrikeschef, Catherine Ashton, med vid krissamtalen i Genève. Dessutom hade både Tyskland och Frankrike separata, bilaterala samtal med Ryssland. Frånvaron av EU-ledare den här gången är oroande.

Det naturliga vore förstås att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, Gusp, var utgångspunkten för att hantera konflikter i regionen. På så sätt skulle den demokratiska förankringen garanteras via Ministerrådet. Men då krävs att EU:s säkerhets- och försvarspolitik stärks ytterligare.

Det skakiga läget och konfliktens många rörliga gör det svårt att överblicka utgången. Men en sak är säker: Ryssland famlar efter morgondagens imperium genom att stappla mot gårdagen. Tsarrysslands erövringar och Stalins Sovjetunionen flätas samman med nutiden till en obruten, påhittad kronologi. Fienderna – verkliga som påhittade – står i vägen för ett nationalchauvinistiskt projekt där angränsande länder är pusselbitar i bygget.

Med fallet Ukraina hoppas Ryssland att en utdragen konflikt ska få Väst att tröttna och skifta fokus åt annat håll. Det vore ett direkt svek mot det ukrainska folket. Därför är det avgörande att Rysslands agerande kallas för vad det är: en aggressiv upptrappning som hotar människoliv, stabilitet – och inte minst demokratin.