Putins skrytbygge krackelerar. Ryssarna är vana vid svikna löften, men var går gränsen?
Västvärldens handelssanktioner tömmer butikshyllorna. Rubeln sjunker som en sten. Priset på olja har närapå halverats inom loppet av en månad. Räntan har chockhöjts – från 10 till 17 procent.
Ryssland står inför en ekonomisk trefrontskris som slungar in landet i okänd terräng — med oklart utfall.
Hälften av Rysslands skatteintäkter kommer från oljeindustrin och förändras inte priset riskerar ekonomin att krympa med uppemot fem procent. Landets centralbankschef, Sergei Sjvetsov, kallar läget “något vi inte kunde föreställa oss i våra värsta drömmar”.
Landets ledning har, trots åtskilliga försök, inte lyckats dämpa krisstämningen och verkar mest i något av ett chocktillstånd. Putin, som för bara någon månad sedan hade det egna folkets stöd och västvärldens motvilliga respekt, ser svagare ut än någonsin.
Vladimir Putin har kunnat regera ett land som håvat in resurser på höga oljepriser. Befolkningen, särskilt på glesbygden, älskade sin president så länge butikshyllorna var fulla, skolor byggdes och vägar asfalterades. 15 års oljefest cementerade i mångas ögon Putin som landets obestridlige, triumferande ledare.
Men den senaste krisen klär av en regim som blundat för potentiella risker, skjutit strukturella problem på framtiden. Hur missades signalerna som funnits där hela tiden? Gav konflikten i Ukraina och hägrande imperiedrömmar regimen tunnelseende?
“När allt går lätt blir man fort dum”, för att låna Maksim Gorkijs ord.
Nu gör regimen sitt bästa för att skylla läget på västvärldens sanktioner, på globala konspirationer — ja på allt utom den egna politiken. Men köper folket bilden? Sociala medier bubblar av kritiska röster som tröttnat på regimens undanflykter. En twittrare skriver: “När dollarn är värd 666 rubler kommer regimen bara skylla allt på satans verk.”
När krisen drabbar landets många små samhällen är risken att många av de flitigaste anhängarna vänder honom ryggen. Skrytbygget krackelerar. Ryssarna är vana vid svikna löften, men var går gränsen?
Ryssland står inför ett vägval. Antingen lyckas regimen förflytta ansvaret till aktörer bortom den egna kontrollen och cementera makten ytterligare. Eller så glider makten Putins oligarker ur händerna. Överlever regimen landets allvarligaste kris sedan 1998 och i så fall — vad händer då. Rysslands 15 år långa oljekalas sammanföll med en period av strypt yttrandefrihet och förföljelse av oppositionella aktivister. Kritiska röster har tystats, hela partier och grupper förbjudits.
Nu kan läget, liksom 2011, väcka människors vrede och göra krisen till en katalysator för omfattande sociala omvälvningar. Låt oss hoppas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
