Quo vadis, Aida

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om Srebrenica, Alvar Alsterdal och Sören Mannheimer. 

Det känns märkligt att försöka ge ett omdöme om en film som skildrar ett av de värsta brotten mot mänskligheten som skett i vår nära samtid. Orden räcker ändå aldrig till. Jag nöjer mig med att hoppas att många får möjlighet att se den. För vi är inte många som har sett Quo vadis, Aida. Antalet biobesökare är under rådande omständigheter och restriktioner starkt begränsat. Om biograferna ens håller öppet.

Quo vadis, Aida skildrar massakern i Srebrenica 1995. Berättelsens fokus är från början till slut Aida som arbetar som tolk åt den utplacerade nederländska FN-styrkan. FN hade en svår för att inte säga omöjlig uppgift och misslyckas med att skydda befolkningen. Bosniakerna som länge bekänt sig till islam drevs bort av de bosnienserbiska styrkorna som under ledning av Ratko Mladić ville bereda rum för de sina. Aidas ångestladdade kamp för att rädda sin familj ramar in händelseförloppet som leder fram till massmordet av över 8000 bosniaker. Allt detta utspelade sig för ett kvartssekel sedan.

Jasmila Žbanićs film är en bearbetning av Hasan Nuhanovićs bok The Last Refuge: A True Story of War, Surivival and Life Under Siege in Srebrenica. Nuhanović arbetade själv som just tolk åt FN och hans föräldrar och bror mördades under massakern. Han var involverad i filmprojektet men hoppade av samarbetet innan det slutfördes. Och Žbanićs film är förstås en bearbetning och dramatisering av boken. Kanske är det den kvinnliga regissörens blick som gjorde Aida till huvudperson. Den yttre berättelsen och många detaljer ligger mycket nära det som faktiskt skedde, även om personer och berättelser har förts samman.

Vi ser aldrig någon mördas i filmen. Vi vet ju att det hände. Vi förstår ändå vad som sker när kameralinsen flyttas bort eller scenen tar slut. Vi vet vad som ska hända. Vi förstår tidigt att Aidas familj inte kommer att skonas, men eftersom hon själv arbetar som tolk åt FN undgår hon att lämnas ut för att ”förflyttas” till en ”säker plats”. Hon överlever kriget. Men hela hennes familj mördas.

Resten av livet får Aida leva med ensamheten och sorgen. Allt detta ställer oss inför eviga och i mänsklighetens historia djupt integrerade och ständigt närvarande frågor. Det är mig fortfarande ofattbart hur det dessa förbrytelser blev möjliga, hur forna vänner och grannar kunde bli varandras fiender. Hur kunde väven mellan människor och grupper rivas itu? Det är allmängiltiga frågor som behöver ställas även nu och kanske särskilt i polariseringens tidevarv.

Filmens titel ställer också en annan fråga. Hur ska vi kunna leva vidare efter brott och övergrepp som aldrig kan göras ogjorda? Det var frågor som ställdes efter Förintelsen, särskilt förstås bland de överlevande. Quo Vadis kan översättas med ”vart går du nu?” eller ”varthän marscherar du nu?”. Petrus träffade enligt berättelsen eller myten den uppståndne Jesus och frågade ”Quo vadis”. Jesus svarade: ”Jag är på väg till Rom för att bli korsfäst igen”.

I filmen återkommer Aida till Srebrenica och återfår sin lägenhet som en annan familj länge bebott. Efter många år går hon tillbaka till sitt gamla arbete. Är försoning möjlig? Är det möjligt att leva vidare sida vid sida med de som nyss var delaktiga i folkmord, som passivt lät det ske eller drog nytta av fördrivningen och mördandet?

Aida möter föräldrarnas ansikten i skolan, vad gjorde de under kriget? Stod de på andra sidan och känner hon inte igen några av dem från inbördeskrigets förbrytelser? Går det att förlikas och gå vidare? Vart går vi? Bilderna av Aidas ansikte och hennes tystnad säger allt. De dödade begravdes i massgravar, som i efterhand grävdes upp för att kunna identifieras. När Aida känner igen sina familjemedlemmars tillhörigheter och kvarlevor bryts tystnaden av gråt gjord av djup smärta.

Ratko Mladić lyckades under många år hålla sig undan. Han greps till sist av serbisk polis 2011 och dömdes till livstids fängelse 2017 för folkmord och brott mot mänskligheten.

Från Kastoria till Kraków

Filmen startar tanketrådar som för mig tillbaka till ett besök i den fina grekiska staden Kastoria nära gränsen till Albanien och det som i dag är och kallas Nordmakedonien.

På stadens museum fastnade min blick på en karta från början av 1900-talet, då hade staden tre stadsdelar, en grekisk, en judisk och en muslimsk. Så var det i många andra städer i de här delarna av Europa och Asien. Och jag tänker tillbaka på resan till Kraków häromåret.

Omkring 1,1 miljoner dödades i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. I Krakóws kvarter och gränder blev folkmordet synligt på ett annat sätt. De judiska kvarteren beboddes nu av andra. Flera synagogor är inte aktiva. Visst finns det judiska restauranger med klezmermusik, minnesmärken, bokhandlare med böcker om Förintelsen och synagogor att besöka. För oss som turistar i historien.

Själv övermannades jag av vad tomheten och tystnaden som frånvaron och utraderingen av ett folk, invånarna i en stad och i ett land, av en kultur, verkligen innebär. De människor som en gång levde och verkade här, vars hem detta var, finns inte längre, inte heller deras barn och barnbarn.

1939 bodde mellan 3,3 och 3,5 miljoner judar i Polen. Efter kriget valde många av de överlevande att lämna landet. I slutet av 60-talet bodde bara 30 000 judar kvar. Efter sexdagarskrigets slut inledde den kommunistiske partichefen Władysław Gomułka en kampanj mot de kvarvarande judarna i Polen: ”Vi vill inte ha någon femtekolonn i landet”, förklarade han i ett tal sommaren 1967. Det blev inledningen på en ny våg av antisemitism. Många judar lämnade Polen men ett villkor för att få utresetillstånd var att de avsade sig sitt polska medborgarskap och blev statslösa. Många av dem erbjöds visum i Sverige. Vid millennieskiftet fanns endast drygt 3 000 judar i Polen.

Alvar Alsterdal

All heder åt bokförlaget Égalité som nu har gett ut Alvar Alsterdals Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen.

Boken kom redan 1969, och beskriver den antisemitiska kampanjen som kommunistregimen iscensatte. Då hade det gått nästan ett kvartssekel sedan andra världskriget tog slut och Förintelsens omfattning kunde dokumenteras.

Men boken har förstås fått en ny aktualitet efter senare års politiska utveckling i Polen under ”Lag och Rättvisas” högernationalistiska styre. Som inte minst visar sig i hur landet förhåller sig till de pogromer mot judar i Polen som skedde efter kriget och som länge legat i historisk skugga, men som under senare år har belysts av historiker, dramatiker och journalister. Jag påminner om att Atlas för några år sedan gav ut Anna Bikonts viktiga bok Vi från Jedwabne.

Boken ramas in av intressanta uppsatser om Alvar Alsterdal och antisemitismen i slutet av 60-talet i Polen. Men beskriver  också den problematiska utvecklingen i Polen under senare år. Det är med andra ord mer än en nyutgivning.

Alvar Alsterdal är numera en tämligen bortglömd kulturarbetare, journalist och författare. Jag ska erkänna att jag hade ganska dimmiga bilder av honom. Till stora delar verkade han i en tid som inte var min. Jag visste att han är ett viktigt namn i tidningen Arbetets historia.

I en introduktion till boken lyfter Lars M Andersson fram Alvar Alsterdal och sätter honom i ett sammanhang. Alsterdal började skriva för Arbetet redan 1954 och var såväl kulturchef som chefredaktör. Jag har en och annan av hans böcker i mitt lilla bibliotek. Några av dem ingår i bokserien Skrifter i Arbetets historia. Som den lilla pocketen Det stod i Arbetet 1887 – 1972.

Han skrev även en biografi om tidningens grundare Axel Danielsson: Brandsyn i samhället. Och så tidigt som 1963 kom Den nya vänstern på Tidens förlag, en europeisk rundresa med berättelser om hur nya och gamla vänsterpartier började bryta upp den stalinistiska kommunismen och den försiktiga socialdemokratin. Inte minst gav han tidiga inblickar i de då nybildade vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti i Danmark och Sosialistisk Venstreparti i Norge.

Den nya vänstern kunde alltså siktas redan fem år innan 1968. För den som hade ögonen öppna. Och som till äventyrs läste Alvar Alsterdals lilla bok. Några år senare vaknade de svenska studenterna till liv och Göran Therborn gav ut En ny vänster tillsammans med några andra vänstermän. Men då var det 1966 och snart hade såväl Lenin som Stalin väckts till liv igen.

Alvar Alsterdal verkade i en socialdemokratisk intellektuell tradition som i hög grad nu ligger i träda. Han var såväl kulturjournalist som rörelsehistoriker, men också en redaktör, skribent och författare som var genuint intresserad av sin omvärld, inte minst Europa. Under en tid när de flesta andra höll sig hemma reste han ut i världen.

Alsterdal var kort sagt en kosmopolit som rapporterade från och om en rad länders kultur, politik och litteratur, som alltid hade öppet fönster mot omvärlden. Jag läser att han efterhand blev mer misstrogen mot Rörelsen. Kanske kan hans genuint positiva syn på Israel ha spelat in?

Efter tiden på Arbetet publicerade han sig på många andra ställen, arbetade som pressråd i London och i Bonn, skrev böcker. Men kanske förknippas han allra mest med sina texter i Studiekamraten, salig också den i åminnelse, länge en fyrbåk för arbetarrörelsens bildnings- och folkbildningsambitioner. Den startades av socialdemokratiska ungdomsklubben i Stockholm 1919 men togs över av ABF, och senare av Bibliotekstjänst.

I Opulens ger Crister Enander en intressant karakteristik av Alvar Alsterdal:

Han var en storts gråsosse – en drömmare och pragmatiker paradoxalt nog förenade i en och samma person – av en sort som slutade tillverkas för längesedan och snabbt ersattes av strebrar och karriärpolitiker av en ny lidelsefri modell, snart slimmade och förstörda i Brysselröran.

När Alvar Alsterdal gick bort 1991 hade kanske tiden redan sprungit förbi honom. Som ett slags vittnesmål från de sista åren gav Thomas Nydahl sedan ut En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal. Det är en fantastisk samling små texter och brev som bär vittnesbörd om en bildad humanists sista år och spår.

Där nästan snubblar jag över Bengt Anderbergs ord:

Det är inte lätt att säga adjö till Alvar. Vårt förhållande var så vardagligt. Vem skall man nu fråga om Polens affärer, om antikvariaten i Amsterdam och Rabbi Loews lärda kusiner Cernauti? Jag lever i en liten värld, där skuggorna från den stora faller in och isar gräset: det var sådant man kunde tala med Alvar om.

Så nu läser jag texter och böcker av Alvar Alsterdal. Men gläds också av att pennan gått i arv till dottern Tove Alsterdal, som skrivit dramatik och romaner under många år. Hennes nya med rätta hyllade bok Rotvälta utspelar sig i Ådalen, och Deckarakademin har utsett den till årets bästa deckare. Den handlar om nuet och historien, inte minst händelserna i Ådalen 1931, själv säger hon:

Vad som intresserar mig är vad historien gör med oss, hur vi i dag förhåller oss till det som hänt. Vad är det vi förtiger, vad är det vi minns. men jag ville inte skriva ytterligare en historisk bok om Ådalen, jag ville skriva om nuet, om dagens verklighet.

Periferins makt 

Historien om Alvar Alsterdal och Arbetet är väl ytterligare en bekräftelse på att ljuset inte bara kommit från Stockholm utan också och kanske främst från andra ställen i landet. Något jag också påminns om när jag läser Röster om Sören Mannheimer. Det är en läsvärd samling texter och en fin dokumentation av en speciell politiker (Ett kapitel återfinns här på Dagens Arena).

Mannheimer var en intellektuell och ideologiskt driven socialdemokrat som hade en borgerlig uppväxt men som fick en framträdande roll i arbetarstaden Göteborg. Några skickliga politiker satte sin prägel på staden de där åren, genom stora personligheter som Sven Hulterström, Göran Johansson och – Sören Mannheimer.

Mannheimer växte upp i en liberal familj som stod Handelstidningen och kretsen kring Torgny Segerstedt nära, men blev själv en radikal socialdemokrat. Han drev egen juristbyrå men var också förbundsjurist på Metall. Han tycks mig hela tiden ha vandrat mellan teori och verklighet, mellan den provisoriska utopins ambitioner och det politiskt möjliga. Vi ska inte heller glömma hans kulturpolitiska intresse. Han hade blivit minister i Stockholm om han hade velat, men ville inte flytta från Göteborg.

Men han hade också egen erfarenhet av att driva ett eget företag och satt under många år i Volvos styrelse. Kanske skapar denna mix ibland särdeles intressanta personer och politiker, som handlar om att förstå och arbeta i olika sfärer i samhället, utan att blanda samman dem, men ändå förmå föra med sig erfarenheter från den ena till den andra. Jag skulle tro att det borgar för en förståelse för hur samhället fungerar på ett djupare plan. Och en insikt om hur förändring och förbättring är möjlig när allt kommer omkring.

Humorns kraft och konsten att göra rökringar

Som vanligt är det ofta humorn som kan bära oss genom vardagen och sorgen. Sörens dotter Anna Mannheimer berättar att hon som gymnasist lärde sig göra rökringar. Hennes pappa var då kommunalråd i Göteborg. En dag fick hon ett brev från kommunen:

Kommunstyrelsen har beslutat att Ni ska sluta röka.

Göteborg den 30 april 1982

Undertecknat
Sören Mannheimer. Kommunalråd.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.