Qvibergs tidningsköp väcker oro

Med tanke på den skandalomsusade Mats Qvibergs attityd till journalistik finns det goda skäl att oroa sig för tidningen Metros framtid.

I januari 1981 köper Rupert Murdoch brittiska Sunday Times. En av tidningens främsta kolumnister berättar för Guardianjournalisten Nick Davies vad som händer sen, episoden finns återgiven i Davies klassiska reportagebok Flat earth news:

Dagen efter övertagandet, besöker Murdoch och hans assistenter redaktionerna. Högljutt förklarar de vad de tycker om de anställda. Brittiska journalister, säger Murdoch, är en samling lata, överbetalda trotskijister. Han tänker sparka allihop.

I fortsättningen vill ägaren själv diktera innehållet i sina nyförvärv.

»Vi kommer att vara aktiva ägare« och »jag har lite att säga till om, om jag tycker att de gör något fel«, säger den skandalomsusade affärsmannen Mats Qviberg till SVT apropå det överraskande förvärvet av den krisdrabbade tidningen Metro.

Trots att intäkterna för dagspressen minskar katastrofalt i hela världen, lovar Qviberg att han ska göra stora satsningar, särskilt på webben. Och vid sin sida har han en färgstark kumpan, riskkapitalisten från Stavanger, Christen Ager-Hansen, som sattes i personlig konkurs av svenska skattemyndigheter redan 2004.

Det här är en ny typ av ägare i det svenska medielandskapet. Med tanke på Qvibergs attityd till etablerade tidningar som DN eller Svenska Dagbladet, finns det skäl till oro. Metros Jack Werner påpekar att Qviströms inlägg på sociala medier inte begränsar sig till kritik av journalistik om honom själv. Han har twittrat positivt om klimatförnekare och hållit med en bloggare som anser att all etablerad press samt public service fortfarande är i händerna på ett kollektiv av vänsterextrema journalister.

Precis som då lockar branschen till sig personer med starka politiska agendor.

I dagspressens barndom, vi pratar mitten, slutet av 1800-talet, startade industriägare och andra kapitalstarka individer av ett skäl: de insåg att vägen till politisk karriär gick genom det fria ordet.

I dag är lönsamheten för traditionell journalistik nästan lika låg som den var då. Precis som då lockar branschen till sig personer med starka politiska agendor (se till exempel Helsingborg Dagbladet brokiga historia).

Det är inte förtjänsten Mats Qviberg är ute efter när han tar över Jan Stenbecks hackande, snart stillastående, pengamaskin. Snarare är det makten över opinionsbildningen, ett kreddigare komplement till investeringen i sajten Realtid. Utrustad med egna megafoner kan Qviberg ge igen, särskilt om han även i framtiden blir granskad av grävare som SvD-journalisterna Carolina Neurath och Patricia Hedelius.

»Håll dig undan från innehållet i Metro, Qviberg!«, skriver Jack Werner vädjande i sin krönika. Men varför skulle en revanschsugen riskkapitalist lyssna på det örat? Särskilt som han har noll att förlora.