I går kom den fjärde granskningen av regeringen som det oberoende Finanspolitiska rådet utfört.
Det finns i denna syneförrättning en hel del suspekt borgerlig människosyn, som den återkommande och obevisade tesen om att jobbskatteavdragen ”förstärker drivkrafterna till att arbeta”. Rådets ordförande Lars Calmfors kan inte visa upp en enda nu levande svensk, som likt Kronblom rest sig från sofflocket och börjat arbeta sedan jobbskatteavdraget införts. Professorn har gjort en skrivbordskalkyl och det räcker för nationalekonomer. Verkligheten göre sig icke besvär.
Trots dessa invändningar, och trots tröttsamma kamerala pekpinnar om överskottsmål och budgeteringsmarginaler, bjuder varje års upplaga av Finanspolitiska rådet på en hel del tankeväckande observationer, så också nu.
I år finns ett stort avsnitt kring skattefrågorna, där man noterar ett klart avståndstagande från hur krångligt skattesystemet blivit under Anders Borg med alla differentieringar av nivån på moms och arbetsgivaravgifter, men också alla nya avdrag, som främst ökar sysselsättningen på Skatteverket. Rådet gör också tummen ner för den sänkning av restaurangmomsen som Borg antydde i vårbudgeten.
Om fastighetskattens ”avskaffande” häromåret skriver rådet att lägre bostadsbeskattning betytt att individer som vill satsa sina slantar på den egna bostadskarriären har gynnats på bekostnad av till exempel företagens behov av rikskapital. Långsiktigt verkar det vara en oklok politik.
Summan av skatteavsnittet är det självklara kravet att det behövs en ny stor parlamentarisk skatteutredning, som likt reformen 1990/91 försöker skapa ett enklare och mer lättbegripligt system.
Bitska och intressanta är Finanspolitiska rådets observationer kring skolan. Regeringen får VG för att ha identifierat rätt problem, men rådet har svårt att se att det som regeringen sedan gjort leder till en bättre skola. Man har mest sysslat med att ge ”normbärande signaler”, ett mördande omdöme av utbildningsminister Jan Björklunds insatser.
Krav på lärarelegitimation leder till mer krångel än positiva effekter. Rådet frågar sig om föräldrarna verkligen kan göra rationella skolval. Vårdnadsbidraget är ”mindre ändamålsenligt”, när förskolan borde vara obligatorisk, slår man fast. Och regeringen gör för lite – om ens någonting, tillägger man – för att motverka den ökade segregationen.
Det är hårda ord. Men får Finanspolitiska rådet det genomslag i debatten som dessa iakttagelser förtjänar?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
