ledare Att över hälften av landets kulturskolor hotas av nedskärningar är oroväckande. Det håller inte att lita på kommunerna i denna fråga, regeringen måste agera.
Beskedet att regissören Mattias Andersson blir konstnärlig ledare för Dramaten har väckt jubel i teaterkretsar.
Andersson, tidigare hyllad chef för Backateatern i Göteborg, har gjort sig känd för sina socialt och politiskt radikala föreställningar. På SVT Kulturnyheternas fråga om hur han ser på sitt nya uppdrag, svarade han att det är en utmaning att skapa kultur i ett samhälle så pluralistiskt och samtidigt så segregerat som dagens svenska. En nationalscen ska göra teater för alla som bor inom landets gränser. Är det ens möjligt?
Låt mig ställa en motfråga, Mattias Andersson. Vilken arena förutom kulturens klarar att skapa ett klimat där människor med olika livssyn och politiska övertygelser kan mötas?
Kulturen är kittet i vårt samhälle. Inte minst Anderssons eget arbete, utvecklat i nära dialog en ung, dynamisk förortspublik, visar hur ett levande kulturliv är en förutsättning för integration och utveckling. Diskussionerna om menskonst i Sölvesborg visar å andra sidan hur en känsla av brist och utanförskap kan leda till kulturförakt.
Mot den bakgrunden slår nyheten att över hälften av landets kulturskolor hotas av nedskärningar ned som en bomb.
Kulturminister Amanda Lind slår ifrån sig ansvaret. Hon tycker att staten har satsat tillräckligt.
I en rapport från Kulturskolerådet uppger 40 procent av landets kulturskolor att deras resurser kommer att krympa under de kommande åren. 15 kommuner svarar också att hela kulturskoleverksamheten – med dans, bildkonst, musik och liknande – kommer att läggas ned. Rådets generalsekreterare, Torgny Sandgren, säger till SVT att han inte sett liknande siffror sedan krisen på 90-talet.
Anledningen är kommunernas katastrofala ekonomi. I ett läge då de tvingas spara, väljer många att skära ner på kulturen, vilket kommer att få svåra följder för just mångfald och demokrati.
Men tillgången till utbildning i estetiska ämnen är dessutom en klassfråga. Att få spela ett musikinstrument var ända fram till 1970-talet en lyx för dem som hade föräldrar som kunde betala för privatundervisning. Steg för steg ser vi nu hur inte bara ekonomiska utan även kulturella klyftor återuppstår.
Men kulturminister Amanda Lind slår ifrån sig ansvaret. Hon tycker att staten har satsat tillräckligt och att bollen ligger hos kommunerna, som hon hoppas ”svarar upp” och satsar mer på kulturskolan. Någon lagstiftning liknande den som våra grannländer har, och som kräver att varje kommun säkrar barns likvärdiga möjlighet till att utöva kultur, vill hon inte se. Ännu ett dåligt besked i en tid då kulturens själva överlevnad står på spel.
För att regeringens kulturbudget för 2020 är rekordsnål, närmast en spottloska i ansiktet på kulturutövarna, visste vi redan. De konstnärspolitiska satsningarna lyser med sin frånvaro. Trots löften saknas helt de uppräkningar av de statliga anslagen som är nödvändiga för att den statliga samverkansmodellen över huvud taget ska fungera. Med nedskärningarna inom kulturskolan, hotas den kulturella infrastrukturen av total kollaps.
Och vad ett sammanbrott i förlängningen kan få för konsekvenser, ja, det har vi redan sett dåliga exempel på i Skåne och i Sölvesborg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
