Rädsla för risker riskerar barnens hälsa

ledare I många förskolor råder numera förbud att springa och hoppa inomhus, liksom att balansera, klättra och bygga kojor utomhus. I stället för en rörelserik miljö fokuseras det på vad som är »farligt« och staten smiter från ansvaret för den skadliga utvecklingen.

Den som ser små barn i full frihet vet hur härligt de tycker det är att springa, hoppa, balansera och klättra, om och om igen.

Sedan decennier vet vi hur betydelsefullt det är för barns motoriska utveckling. Men för varje år blir det allt svårare att göra det.

Bristen på spontan rörelse i vardagen ger barn sämre kroppskontroll, högre vikt, sämre humör och sämre förmåga att lära sig saker. Tyvärr har den legendariske löparen Anders Gärderud nog rätt i att han tillhör den sista generationen som växte upp så att träning och rörelse ingick i vardagen, utan krav på organiserade aktiviteter.

Ett mindre rörelsevänligt samhälle för barn gör att förskola och skola blir allt viktigare för möjligheter till fri lek och rörelse. Men istället riskerar många att hamna i ett »motoriskt utanförskap«, larmar fyra experter i SVD (22 april). Barn ska utmanas att bli starka och uthålliga men utvecklingen går på tvärs mot detta.

Vi ser svagare motorik, låg fysisk självkänsla och psykisk ohälsa bland barn redan under första levnadsåret

Rädsla för risker väger tyngre än rädsla för effekterna av inaktivitet.

I många förskolor råder förbud både att springa och hoppa inomhus och begränsningar för klättring, buskage för kojor och balansövningar utomhus. De flesta förskolor saknar rörelserum med plats för aktiv träning, trots att det även på många håll är stor brist på tillräckligt rymliga och utmanande förskolegårdar. Barnens tillvaro blir allt mer passiv.

I Norge och Danmark är barns rörelsebehov en självklar del av läroplanen. I Sverige har staten inte samma krav på att förskolans pedagogik ska innehålla fysisk aktivitet.

Den här utvecklingen är en effekt av att staten smiter från ansvaret på flera områden:

• Byggarna tillåts bygga trångt och utan grönytor och naturliga lekmiljöer.
• Förskolor och andra skolor har inga regler för skolgårdars storlek och innehåll, utan det räcker med en liten asfalterad plätt. Särskilt friskolorna bidrar till att minska den fria leken. Större barngrupper och lägre personaltäthet påverkar också.
• Ett förslag från Boverket 2021 om mer bindande regler för utemiljöer vid fritidshem, skolor och förskolor fick stort stöd i en remissrunda men har begravts både i den tidigare och nuvarande regeringens digitala byrålåda – och rensats bort från hemsidan.
• Kommuner tillåter trafikanarkism på cykel- och gångbanor där sparkcyklar, mopeder och andra fordon rör sig fritt och alltför snabbt på barnens bekostnad.

Många föräldrar är dessutom rädda för att låta det lilla barnet kämpa och arbeta med kroppen och satsar på passiviserande gåstolar och  dito skärmar istället för att stötta och peppa och se barnets frustration som en drivkraft för inlärning och utveckling.

 »Vi ser svagare motorik, låg fysisk självkänsla och psykisk ohälsa bland barn redan under första levnadsåret«, skriver debattförfattarna som efterlyser en bred palett av åtgärder från samhällets sida.

Exempelvis tidig kontroll på BVC av grundläggande motoriska neurologiska basfärdigheter, tydligare styrdokument i förskolan, och inte minst en rad skärpningar vid planeringen för barns neurologiska basbehov.

De har helt rätt i att denna destruktiva utveckling behöver en total mobilisering från samhället. För även om vartenda  politiskt parti uttrycker önskan att barn ska röra sig mer råder total passivitet när det gäller att skapa de grundläggande förutsättningarna.

Lägg till detta att allt färre småbarn utvecklar ordförråd och fantasi med hjälp av högläsning, samt att finmotorik och hjärnans utveckling hindras av att många barn inte längre får träna att skriva för hand. Summa summarum en destruktiv cocktail för framtiden, som inte borde vara tillåten enligt Barnkonventionen.

Hur länge ska larmklockorna behöva ringa?