Rädslan för bostadsbubblan växer

Den höga belåningsgraden och en bostadsmarknad som tumlar allt närmre överhettning skvallrar om att något farligt håller på att hända.

Två och en halv miljon för en enrummare med kokvrå. Prisrekord. Säljläge. Något är sjukt i ett samhälle där samtalen runt middagsborden kretsar kring den egna bostadens värde, samtidigt som det råder akut bostadsbrist. Världar skilda från varandra, haves och have-nots.

Tills bara för några år sedan var de extrema prisökningarna förbehållna storstäder i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Inte längre. Numera sker de stora klippen även i medelstora städer. Alla som köpt sig rätten till ett boende är potentiella miljonärer. Eller?

Att det är högtryck på ena halvan av bostadsmarknaden, den ägda, undgår få. Inför morgondagens stora visningsvåg klickas det frenetiskt på Hemnets bostadsannonser. Det handlar inte längre bara om att bo, det handlar om att bo för att tjäna. Alla är rädda för att missa racet, för att missa chansen. På den andra halvan av bostadsmarknaden, den hyrda, är det desto lugnare.

I Finansinspektionens årliga genomgång av den svenska bolånemarknaden sticker några siffror ut. Den genomsnittliga belåningsgraden är 70 procent, med en sammanlagd skuldkvot på omkring 175 procent. Finansinspektionens åtgärder, med bland annat lånetak, har uppenbarligen inte haft någon effekt. Skuldberget krymper inte.

Störst andel lån finns bland hushåll med låga och medelstora inkomster – och därmed minst marginaler. Samtidigt har andelen hushåll med en belåningsgrad på mellan 75-85 procent ökat. De som tjänar allra minst och som ännu inte satt foten på marknaden är de mest utsatta.

Riksbankens beslut att lämna räntan oförändrad speglar situationen i Europa. Låga räntor uppmuntrar belåning och därmed skuldsättning. Situationen i sig är inte farlig, problemen uppstår när efterfrågan och den sammanlagda konsumtionen faller. Annorlunda uttryckt: så länge festen pågår klagar ingen.

Belåningen har lite med faktiska värden att göra. Snarare handlar det om att extrem bostadsbrist på i synnerhet hyresrätter tvingar fram prisstegringar. Underskottet på ena halvan av marknaden driver upp andra halvan, människor måste helt enkelt ha någonstans att bo. En regering som konsekvent duckar för reformer som skulle öka chanserna till eget boende för unga och låginkomsttagare – i kombination med skatteomläggningar som gynnar villor och bostadsrätter – kastar bensin på lånebrasan. Budskapet är tydligt: bostaden är inte en rättighet, det är ett personligt ansvar. Alliansen har framgångsrikt flyttat samtalet från bostaden som politisk fråga till att det är ett eget val. Från vi till jag.

Den höga belåningsgraden och en bostadsmarknad som tumlar allt närmre överhettning skvallrar om att något farligt håller på att hända. Allt fler har det där b-ordet på läpparna, men de flesta är livrädda för konsekvenserna. För vad händer om det faktiskt är en bubbla vi är med och blåser upp?

Många händer är i syltburken: banker, mäklare, hushåll. Om det väl brister är det låginkomsttagare som får ta den största smällen. Faller priserna blir det som mest dramatiskt i mindre attraktiva områden, samtidigt som marginalerna är som knappast för de som har allra minst. Utan åtgärder är det oundvikligt.