Handelsavtal som TTIP och CETA är lagstiftning. De bör behandlas därefter, skriver Ragnar Bengtsson, masterstudent i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Handelskommissionär Cecilia Malmströms besked om en förändrad tvistlösningsmekanism i handelsavtalet TTIP är välkommet.
Men det finns andra problem med handelsavtal än tvistlösningsmekanismer. Och det är att de påverkar Sveriges lagstiftning, utan att behandlas som det lagstiftningsprocessen.
Snart kan vi stå med lagar som kraftigt bakbinder politiken utan att regering, opposition eller myndigheter som är satta att bevaka frågan vill ha dem. Normalt har vi genom remissrundor en bred debatt där berörda parter får uttala sig om förslag till ny lagstiftning.
Men inte när det gäller handelsavtal. Kritiska röster har svårt att komma till tals vilket har lett till en upptrissad debatt mellan vad som lätt kan framstå som frihandelsalarmism och frihandelsevangelism.
Avtal med andra länder är komplicerade historier med konsekvenser som inte bli tydliga förrän långt efter det att avtalet skrivits på. Nya Zeeland hade knappast föreställt sig att avtalet som var tänkt att skydda investeringar skulle leda till att lagar till för att skydda folkhälsan lades på is, på grund av domslut i Australien.
Kanada hade inte tänkt sig att inhemska bolag genom sina utländska dotterbolag skulle stämma staten när den vill skydda miljön. Ändå är det där de står.
Genom handelsavtalen TTIP och CETA kommer Sverige få samma typ av avtal. Det kan innebära betydande svårigheter för den lokala eller nationella politiken att agera när den ständigt är under hot från utländska företag. Utan att vare sig behov eller fördelar av att införa en sådan rättsordning finns.
I Sverige är framförallt myndigheten Kommerskollegium satt att hantera handelsavtalen tillsammans med UD och regeringen. Kommerskollegium som arbetar för en ” fri öppen handel” är den mest insatta parten och även den som organiserar de samrådsgrupper som diskuterar avtalstexten. Myndighetens uppdrag och inblandning är lika rimlig som den är ohållbar.
Kommerskollegium har förordat varje stort handelsavtal som havererat de senaste tio åren. Och på det sätt de negligerar farhågorna med TTIP och CETA är det uppenbart att myndigheten inte fungerar som neutralt expertråd till regeringen.
Det borde inte komma som en överraskning. Satte vi Naturvårdsverket att styra över näringspolitiken skulle det svenska näringslivet inte direkt blomstra. Verket kan ha relevant input på lagstiftning, precis som Kommerskollegium har gällande handelsfrågor. Men de kan inte vara den part som filtrerar den offentliga informationen.
TTIP och CETA är breda avtal, de rör inte bara frågor om tullar och export. De rör allt, eller det är i alla fall EU-kommissionens bild av det. Avtalet skall öppna för handel, skydda investeringar, harmonisera regelverk och samordna arbetet med framtida lagstiftning rörande det mesta som handlas över Atlanten.
Det mesta som handlas, handlas över Atlanten och att skydda investeringar är bra. Men investeringar är inte heliga sakrament som skall skyddas till vilket pris som helst. Det är de här två faktumen som skrämt upp folkrörelser och fack runt om i Europa och fått dem att protestera.
TTIP-avtalet har, på samma sätt som ACTA- avtalet på sin tid, samlat tusentals demonstranter som räds sin framtid. Argumentationen har varit hård och mycket tveksam. Strategin har varit att ta de värsta formuleringarna i olika förhandlingsunderlag och lyfta upp dem som vore de färdiga förslag.
Strategin har varit framgångsrik. EU-kommissionen har öppnat upp förhandlingarna, de värsta formuleringarna har förändrats och nu ser TTIP ut att kanske bli ett rimligt avtal.
Men Europas folkrörelser, journalister och politiker har svårt att hänga med i floden av avtal som är på väg. CETA- avtalet har inte blivit granskat på samma sätt som TTIP och innehåller stora brister som kraftigt kan komma att påverka politikens handlingsutrymme och hota arbetares rättigheter på sätt som inte var tänkt.
Fler avtal är dessutom under förhandling, som TiSA– avtalet, ett annat med Japan och ett med Mercosur.
Situationen är ohållbar. Vi kan inte ha en partisk frihandelsevangelisk expertinstans för regeringen i frågor som de facto rör hela samhället. Vi kan inte förlita oss på att underfinansierade NGO:s med en mängd frågor att bevaka skall vara de som breddar debatten genom att alarmistiskt beskriva handelsavtalen som en avgrund som riskerar att sluka varje rättighet vi kämpat fram.
En väg ut är att behandla avtalen som det de är: Lagstiftning – och skicka ut dem på remiss.
Förfarandet är beprövat, ger bra underlag för regeringen, breddar kunskapen kring olika formuleringars konsekvenser för olika delar av samhällskroppen. Det kan bidra till en mer balanserad och rimlig debatt, men framförallt kan det förbättra dagens situation där dåliga avtal med mindre länder slipper igenom utan granskning medan avtal med större länder riskerar att falla samman under folkligt tryck.
I en internationell ekonomi är dessutom dåliga avtal med några länder dåliga avtal med många länder. 80 procent av de USA-ägda företag som agerar i EU har filialer i Kanada.
Det ger uppenbara möjligheter för dessa företag att använda CETA för det TTIP inte tillåter.
Ragnar Bengtsson, masterstudent i nationalekonomi, Stockholms universitet, tidigare medarbetare på Arenagruppen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
