När män skjuter män handlar det om att återställa heder och respekt med vedergällning via våld, men också om ett ständigt försummat klassperspektiv.
Vissa saker är nödvändiga att upprepa tills de börjar få fäste bland politiker och beslutsfattare. När det gäller brott, handlar det om att leta efter orsakerna till brotten för att förstå hur de ska bekämpas.
DN har i artikelserien »Männen som skjuter« granskat den senaste tidens skottlossningar och vilka som ligger bakom dem. Den första artikelns rubrik, »Unga, oorganiserade och bor kvar hemma«, sammanfattar delvis vilka individer det är som skjuter. I artikelseriens namn hittas en annan välkänd sanning – det är män som skjuter och det är män som skjuts.
DN har kartlagt 100 män som sedan 2013 gripits efter väpnade uppgörelser och artiklarna ger en både dyster och tydlig bild av ett läge som inom forskningen och polisväsendet varit känd länge. Att majoriteten har utländsk bakgrund är egentligen inte heller något nytt, det har bland annat Brå, Brottsförebyggande rådet, haft siffror på länge, och att DN lyfter denna aspekt i artiklarna om skottlossning är förhoppningsvis inledningen till en ny artikelserie som grundligt problematiserar varför.
En timme pingis på en fritidsgård kanske ska vara det mest prioriterade en dag.
Det är inte längre gäng eller organiserad brottslighet som är orsak till majoriteten av skjutningarna utan lättkränkta, unga män, som ser vedergällning via våld som det sätt man återställer den heder och respekt som tagits ifrån dem. I Brå:s rapport från tidigare i år, Brottsutvecklingen i Sverige fram till 2015 går det att läsa sig till samma saker som DN visar.
I en annan nyligen publicerad publikation från Fores, antologin Hela staden – bryt segregationen, finns många intressanta och lättillgängliga texter från olika forskare på temat vad som krävs för att bryta segregationen, texter för såväl allmän diskussion som underlag för beslutsfattande. Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, bidrar med delrapporten Brottslighet och motåtgärder i socioekonomiskt svaga områden, och målar upp samma bild som återfinns i nämnda Brå-rapport och i DN-serien.
Sarnecki menar att de förebyggande åtgärderna måste sättas in redan på förskolan, ja till och med innan barnet är fött ska föräldrarna utbildas i att vara just förälder.
Gängen ska självklart kartläggas och bekämpas, men det räcker inte.
Det behöver skapas sociala band till det etablerade samhället. Insatserna måste ske utifrån de lokala förutsättningarna och den befolkning som bor i det brottsutsatta området.
Det finns fakta. De områden som männen som DN kartlagt kommer ifrån är socioekonomiskt svaga. Det betyder inte att fattigdom leder till brottslighet, men det betyder att det är individ- och gruppspecifika insatser som krävs, och att resurserna ska riktas där de gör mest nytta.
På Foresantologins lanseringsseminarium i slutet på april deltog en polis, som apropå resurser och prioriteringar sa något för våra högre straff-skrikande politiker inte helt självklara: »En timme pingis på en fritidsgård kanske ska vara det mest prioriterade en dag«. En närmast revolutionär tanke.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
