vardagskrönikan På senare tid har jag flera gånger vaknat av att olika människor står i min lägenhet och ropar hallå. Vid olika tider på dygnet. Av allehanda olika skäl.
Oftast beror det på minsta gemensamma nämnaren renoveringar och/eller tonåringar. Varje gång det händer tänker jag att nu är det jag som sätter ner foten. Det här måste få ett stopp. Jag måste reclaima mitt hem, min sfär, min integritet.
Men saker i min omgivning tycks ske som i en Jacques Tati-film där allt i Monsieur Hulots väg faller samman eller förblir honom obegripligt.
Det finns människor som älskar att renovera och som gjort det till en livsstil. Vips bygger de om eller till eller över eller under. Fint blir det och knappt är det klart så är de igång med nåt nytt projekt. Sedan finns det de andra, de som är så kallade ofrivilliga renoverare. Där renoveringarna dyker upp som obehagliga överraskningar i vardagen och tar över ens hem och försätter ens mentala frid i gungning. Saker krackelerar, anmodas omedelbart åtgärdas. Det kan exempelvis vara badrum som upptäcks sakna ett renshål i avloppet och därför hotas av vite om det inte snarast tvångsrenoveras.
Det finns också väldigt tysta hantverkare. Som de som en dag dök upp som figurer tagna ur en tjeckisk dockfilm, en väldigt lång och smal man med en liten toppig mössa och en kort, mer bastant man, också han iförd en toppig mössa. De stod bara i mitt hem, alldeles tysta, på sin höjd ett hallå eller om det var hello, eller så var det jag själv som sa det. De gick in i mitt badrum, och började skruva, slita, dra bort mitt badkar och bar bort det under tystnad. Sedan kom de aldrig tillbaka. Inte heller badkaret.
Den ofrivilliga badrumsrenoveringen blev en synnerligen dramatisk utdragen historia med försvunna hantverkare, ett hem i total inplastning och bostadsinvånare i exil, badrumsmöbler som skickades vilse och inte förrän jag fick nog och bestämde mig för att spela galen kvinna på gränsen till nervsammanbrott (inte alls svårt) blev renoveringen klar.
Sedan var det dags för gården.
Det dyker upp hantverkare som uppvisar en imponerande kreativ förmåga till kaos och säkerhetsbrister.
En stor fin välskött grönskande innergård saknar dräneringssystem och tätskiktet måste bytas ut. Stort möte i föreningen, upphandling påbörjas och offerter tas in, gårdsarkitekter anlitas och mood boards mailas runt. Det är känsla av kopparmetall, rustika träslag, gröna frodiga växter i spaljéer. Viktiga beslut ska tas av de boende huruvida blomlådorna ska vara av trä eller aluminium. Och även om nån boende, händelsevis jag, skulle känna ”Ja mej kvittar det vilket, ge mig bara tillbaka min glasdörr” så träder arbetet med renoveringen i kraft.
Det dyker upp hantverkare som uppvisar en imponerande kreativ förmåga till kaos och säkerhetsbrister. Ena dagen bilades det med en ljudbild på omkring 100 decibel. Andra dagen lämnades slangar lösa med eldslågor riktade direkt mot gasoltuber. Tredje dagen smetades massa ut över gården som spred giftiga gaser ner i ventileringssystemet.
En annan dag blev gården vattenfylld som ett kanalsystem värdigt Venedig och folk fick balansera omkring på små broar. Sedan började vattnet läcka in i folks lägenheter.
Arbetet som skulle ta två månader bidde ett och ett halvt år och är i nuläget ännu inte helt klart. Ännu ingen glasdörr tillbaka.
Jag läste en gång en historia i Kalle Anka där Kalle blev överlycklig över att Farbror Joakim plötsligt tycktes givmild och gav honom och Knattarna gratis bostad mot att de skötte om den. Det visade sig vara ett gigantiskt växthus där folk stod utanför och stirrade på Kalle Anka när han stekte mat på sin spis. Likadan känsla är det nu att bo i gårdsplanet med en uteplats utan en inglasning med lameller som insynsskydd.
Men alla är vi barn i vår Herres hage tänker jag och fortsätter att spatsera spritt språngande naken mellan badrum och sovrum framför storglasade fönster. Vad är väl ett fönster? Som Ernst Kirchsteiger sa: Ett fönster kan bilda en skön känsla mellan ute och inne. Enda gången jag hejdade mig var när hantverkarna stod och lade stengolv precis utanför fönstret och inte hänsynsfullt låtsades oseende utan glatt stirrade in och ropade hallå eller om det var hello och vinkade så fort de fick se någon därinne.
Med jämna mellanrum vill också tonårsdottern styla om sitt rum och som den driftiga och skickliga förhandlare hon är, lyckas hon sätta folk i arbete och involvera halva släkten i projekten. Alla utom kanske hennes mor, med just den lilla detaljen att delge information om vem eller vilka som kan tänkas dyka upp och framför allt när detta ska ske. Därför har alltifrån tonårsdotterns pappa, min ex-ex-man, hennes bonuspappa, min ex-man, mormor och farmor (min ex-ex-svärmor) plötsligt stått i lägenheten och ropat hallå, redo att hjälpa till med målning, möbelflytt, gardiner och det ena med det andra.
Nu är det en köksbänk här hemma som börjar falla ihop och lossna i fogarna. Men stopp! Sakta i backarna. Nu är det jag som vecklar ut tummen ur handen och kollar på Youtube hur man renoverar ett kök. Hur svårt kan det vara? Reclaim the hem. Jag ska bli min egen Ernst Kirchsteiger.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
