gästkrönika Nästan hela Chile har satts i karantän. Och de viktiga val som stundar har skjutits upp. Två gånger i veckan får medborgarna röra sig ute under två timmar. Lars Palmgren planerar sina dagar noga, och påminns om en annan tid.
Pandemin ändrar allt. Vi skulle ha haft riktiga superval den 11 april. Förutom delegater till den konstituerande församlingen som ska skriva en ny grundlag, skulle vi för första gången välja guvernörer (hittills utsedda av presidenten) och därtill kommunalfullmäktige och borgmästare. Men valen har skjutits upp till mitten av maj. Trots att vaccineringskampanjen varit en stor framgång har antalet coronafall bara ökat. Mitten av maj är också en chansning. Ingen vet säkert om läget är bättre då. Men vi hoppas.
Tills dess befinner sig Santiago och nästan hela landet i karantän.
Två gånger i veckan kan vi få tillstånd att röra oss ute under två timmar. Jag planerar mina timmar noga både för att hinna med saker jag måste göra och för att hålla liv i min relation till staden. Den här dagen vandrar jag genom Lastarria, mitt gamla kvarter under åren av diktatur, i riktning mot Parque Forestal och vidare upp mot plaza Italia, den plats som demonstranterna under “el estallido social” döpte till plaza Dignidad.
När jag går förbi den ganska intetsägande byggnad där teatergruppen Ictus har sin scen på källarplanet, kastar jag en snabb blick mot anslagstavlan och hajar till. Där sitter ett 30 år gammalt foto som jag väl känner igen. Jag var med när det togs. Det är en bild av ensemblen som spelade Mario Benedettis Primavera en una esquina rota. Längst fram står Roberto Parada, en av Chiles legendariska skådespelare – en blandning av Ulf Palme och Max von Sydow.
Bilden är tagen efter föreställningen när applåderna ebbat ut. Enseblen står kvar på scenen och Roberto Parada har just tagit ett steg framåt. Han läser upp en kommuniké som först är obegriplig och sen fyller publiken med fasa.
Kommunikén berättar att tre män, bland dem Roberto Paradas son José Manuel, under dagen har kidnappats av regimens agenter. Jag minns inte om Roberto Parada också berättade att deras kroppar hittats i närheten av flygplatsen med halsarna avskurna. Men det var så det var.
I det officiella rättsmaskineriet var det ovanligt med någon som bara hade sanningen som rättesnöre.
Fallet kom att kallas los degollados (de halshuggna) och var det sista riktigt bestialiska brottet som begicks under diktaturen. Det här var i slutet av mars 1985. Rädslan lamslog inte längre. Det förekom protester. Det fanns en levande oppositionspress. En av regimens agenter hade hoppat av och avslöjat hur regimens förtryckarapparat såg ut inifrån. Det var en upprörande tid, men också fylld av hopp.
En tid som på ett mästerligt sätt har skildrats av Nona Fernández i boken Den okända dimensionen som kom ut på svenska för något år sen. Det var en tid då man trodde att förtryckets tid var slut. Därför kom fallet med los degollados som en chock. Efter föreställningen lämnade publiken salen i en slags begravningstystnad – rädda ögon, snabb andhämtning, lätt vacklande rörelser. Dagarna som följde svepte på nytt de isande vindarna av terror genom Santiagos gator.
Men så hände något ingen riktigt väntat. Den åklagare som fick sig tilldelat fallet, José Cánovas, en lång, smal man på väg att pensioneras, lät sig inte hindras av vare sig politiska hänsyn eller hot. Han bara jobbade på, letade bevis och la puzzel och tog de flesta av oss med häpnad.
Det fanns många modiga advokater inom kyrkans ramar som arbetade kring alla slags övergrepp. Men i det officiella rättsmaskineriet var det ovanligt med någon som bara hade sanningen som rättesnöre. Men det hade Cánovas och ganska snart kunde han visa att det var en grupp inom karabinjärerna som låg bakom det bestialiska dådet.
Jag lyckades intervjua Cánovas en morgon på vägen från porten i hyreshuset där han bodde till bilen som väntade att ta honom till domstolen. Han förklarade med knastrig röst att för rättsväsendet var det viktiga inte vad man tyckte, utan vad man gjorde. “Det är också den principen som styrt mitt liv”. Det dröjde en tid, men så småningom blev de skyldiga till morden på los degollados dömda och karabinjärernas befälhavare tvingades avgå. Fortfarande sitter flera i fängelse.
Jag tänker på det när jag står och tittar på det 30 år gamla fotografiet då Roberto Parada med grav röst berättade att hans son, och två andra, hade mördats samma kväll som han med bravur spelade sin roll i Primavera en una esquina rota, en pjäs som handlar om hur en politisk fånges bäste vän och hans hustrun blir förälskade och hur de ska förmå sig att berätta det när han väl blir fri. Ett jobbigt tema från diktaturernas tid i Latinamerika.
En tid som, trots alla kvarvarande komplikationer, är över.
Och även om pandemin gör att val skjuts upp, så vet alla att när de väl hålls, så sker det på ett demokratiskt korrekt sätt.
Att säga att ingenting förändrats sen Pinochets tid är att inte ha fattat någonting.
Lars Palmgren är journalist, och sedan 1979 bosatt i Chile. Under många år var han Sveriges Radios Latinamerika-korrespondent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
