Vad är storyn från den upptrissade valet i Nederländerna?, frågar sig skribenten Tommy Svensson. Och han ger svaret, det är raset för Socialdemokraterna.
Att högerpopulisten Geert Wilders blev utslagen i »kvartsfinalen«? Att premiärminister Mark Rutte kunde utropa sig som vinnare tack vare bråket med Turkiet? Att vänstern nu leds av en ung miljöpartist, Jesse Klaver, som talar som Barack Obama och ser ut som Justin Trudeau?
När stridsdammet lagt sig och vi har ett resultat sticker ändå socialdemokratiska PvdA:s kollaps ut. Partiet föll pladask från 25 till 6 procent. Det liknar ett grekiskt Pasok-drama.
Det var en märklig upplevelse att följa valet i Nederländerna. Det hade utmålats som ödesval. Skulle Geert Wilders ta makten och bana väg för likasinnade i Frankrike och Tyskland? Skulle det bli spiken i kistan för EU?
Men när jag vandrade runt i Amsterdam och Haag fanns det ingenting som tydde på att Europas undergång var nära. Inga valaffischer, inga gatumöten, inga agitatorer, inga upprörda torgdiskussioner.
Nederländarna tog det lugnt, fast de hade framtiden i sina händer. De cyklade, fikade och njöt av våren.
»Det är mest utomlands man hetsar upp sig för Wilders«, var en vanlig kommentar. Dessutom tog vilde muslimhataren time-out mitt i valrörelsen och var inte med förrän i den sista TV-debatten. Men han hade redan satt tonen.
Skulle valet i Nederländerna bli spiken i kistan för EU?
Att valet blev så uppmärksammat beror förstås på de oväntade utgångarna i EU-omröstningen i Storbritannien och i presidentvalet i USA förra året. Plötsligt kunde allt hända.
De europeiska högerpopulisterna gjorde vad de kunde för att trissa upp förväntningarna. I januari utropade Wilders, franska Nationella frontens Marine Le Pen och Alternativ för Tysklands Frauke Petry tillsammans 2017 som den »patriotiska våren«. EU-monstret skulle krossas och de skulle »ta tillbaka sina länder«, var och en för sig.
Visst, Geert Wilders ökade något och fick 13 procent, men det startar ingen revolution. I kampen mellan de två högerpolitikerna var det den sittande premiärministern Mark Rutte som tog hem spelet. Han talade om valet som kvartsfinalen i serien av matcher mot extremhögern (med semifinal i Frankrike och final i Tyskland).
För regeringspartnern PvdA gick det sämre, lindrigt sagt. Det blev som ett ras för det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet.
Jag pratade med flera av partiets valarbetare, jo, det gick att leta upp dem, för att få en bild av orsakerna till partiets kris.
För att förstå måste vi gå tillbaka till valet för drygt fyra år sedan. Det var en klassisk höger-vänsteruppgörelse, för och emot liberaliseringar och nedskärningar. PvdA och högerliberala VVD fick runt 25 procent vardera.
Men från att ha varit huvudfiender i valet kom de att samarbeta i regeringen för att föra landet ur den ekonomiska krisen. Framför allt två krisåtgärder — en kraftig höjning av egenavgiften i sjukvården och höjd pensionsålder — stötte bort tidigare vänsterväljare.
I varje val har högern respektive vänstern företrätts av stora partier. Den här gången satt PvdA på bänken. För första gången var två högerpolitiker huvudmotståndare.
—Vi är vana vid att föra kampen mot den traditionella högern. Den konflikten är klassisk och är vår livsluft, sade Arjen Berkvens, internationell sekreterare i PvdA när jag träffade honom dagarna före valet.
—Men när politiken domineras av frågor om identitet och nationella värderingar vet vi inte riktigt hur vi ska agera. Det är inte vår hemmaplan, fortsatte han.
Kanske är det den främsta lärdomen från det nederländska valet, också för systerpartiet i Sverige.
Tommy Svensson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
