Det är för enkelt att skylla SD:s framgångar på folkhemsrasister.
Att tala öppet om kränkningar och utsatthet innebär en risk – särskilt om man är en offentlig person. Dessutom gör det ont. Kanske är det därför det tagit så lång tid för självupplevda berättelser om rasism att nå ut i medierna?
Först de senaste åren har det skett en glädjande utveckling. Kända svenskar vågar gå ut med hur det känns att bli hånad eller fysiskt hotad på grund av etnicitet eller hudfärg. Det är som med feminismen. I och med 1970-talets kvinnorörelse (som råkade sammanfalla med den så kallade självbekännelsevågen) började kvinnor prata högt om sexuella trakasserier och den diskriminering de mött i så många sammanhang och skamset tigit om, i skolan, på jobbet och hemma.
Jag tänker på den här utvecklingen när jag läser den färska antologin ”Rasismen i Sverige” (red. Lawen Mohtadi och Devrim Mavi) med nyckeltexter från 2010-2014. Här hittar man Jonas Hassen Khemiris skarpa ”Bästa Beatrice Ask” och Rakel Chukris fina ”Mörka minnen” tillsammans med några av de bästa, mest omdebatterade och spridda artiklarna från de här åren då Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp, terrordåden på Utøya, den växande nationalismen ute i Europa och seriemördaren Peter Mangs framfart i Malmö präglade samtal och stämningar, både här hemma och utomlands.
Men kanske i synnerhet samtalen i medierna. För om det är något som har präglat debattinläggen i press och sociala medier, så är det den välbevakade stridslinjen mellan rasister och antirasister. Statsvetare som Marie Demker beskriver läget som paradoxalt: Samtidigt som stödet har ökat för främlingsfientliga partier, växer faktiskt toleransen mot flyktingar och invandrare.
I sin bok ”Sverige åt svenskarna” resonerar Demker kring varför debatten skiljer sig en del från verkligheten. Hon menar att det inom politiken skett en liberal förskjutning från att prata resursfördelning och välfärd, till att släppa fram frågor om individuella rättigheter, sexualitet, religion och kultur. Och att det i sin tur har öppnat för så väl för partier som vill beskriva samhället i nationalistiska och kulturella termer, som för den antirasistiska mobiliseringen.
Om man till det lägger ett hårdnat medieklimat där starka känslouttryck som vrede och hat ”säljer” och ger fler klick och delningar på nätet, förstår man varför hetsandet mellan ”vi” och ”dom” upplevs som positiv av så väl vita separatister och rasifierade aktivister, som av ekonomiskt pressade liberala tidningsredaktörer.
Diskussionen om xenofobi och diskriminering är livsviktig. Men den får, som Magnus Linton påpekar i sitt bidrag till antologin, aldrig bli en lösnummersäljande skendebatt som döljer orsaker och sammanhang.
Det är bara alltför lätt att skylla SD:s framgångar på folkhemsrasister och missnöjda väljare. I stället är det arkitekterna bakom en politik som medvetet syftat mot att fördjupa klyftor och öka samhällsmotsättningar som ska ställas mot väggen.
Annars blir rasismdebatten bara ännu en sorts pseudodebatt som spelar makthavarna i händerna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
