Därför är vänsterns roll att alltid försvara antirasismen med glöd och kamp och visa att vi tror på den mer än fascisterna tror på rasismen.
I krisens spår i Europa växer fascismen. Det är en populär vänsterförklaring av rasismen. Men jag saknar i den teorin en förståelse för rasismens oförutsägbarhet.För hur förklarar man att Fremskrittspartiet tar regeringsmakt i Norge där finanskrisen knappt satt några spår? I ett land med världens minsta klassklyftor? Finanskrisen 2008 gjorde faktiskt att Frp minskade i opinionssiffrorna. Men så har vi förstås det motsatta exemplet Gyllene gryning, det nynazistiska grekiska partiet, som växt med finanskrisen och klassklyftorna. Rasism kan uppenbarligen växa både i kriser och i välmående tider.
Marxisten Robert Miles ser dock rasismen helt och hållet som en kapitalistisk ideologi. Kapitalismen använder rasismen för att dölja klasskonflikterna, genom att anklaga invandrarna för att “ta pengar från pensionärerna” för man bort fokus från kapitalismens orättvisor.Och när man tittar på Grekland, så är det exakt det som har hänt. Gyllene grynings politik riktar bort fokus från den ekonomiska krisen, bankerna och trojkans hårda åtstramningspolitik. Istället skylls den ökande fattigdomen på invandrarna och antifascisterna, och de bankas ihjäl.
Men i Norge finns det ingen kris att hänvisa till. Där har rasismen växt för att människor som har massa privilegier vill ha mer. I och för sig också det en kapitalistisk logik. Till synes “ofarliga” uttalanden om romer och muslimer i media och av politiker har blivit rasistisk politik på regeringsnivå.
Vid en sådan här utveckling av rasismen kanske det ligger närmare till hands att använda sig av den antirasistiska forskaren Philomena Essed. Hon fokuserar just på vardagsrasismen, de små handlingar som ofta bagatelliseras, framförallt av förövarna. Det kan vara glåpord på gatan, rasistiska uttalanden på sjukhuset eller varför inte stereotyper i barnböcker och media.
Ibland kritiseras denna förståelse av rasism även av radikala, som menar att vi borde tänka på den “riktiga” fascismen, något som bland annat Johan Hilton uttryckte nyligen. Men det verkar ju finnas två typer av fascism: en våldsam och en mer etablerad – för Frp kan väl inte längre påstås vara underdogs? Båda måste bekämpas för i slutändan verkar de ju vara lika farliga.
En teori verkar dock hålla i både fallet Norge och Grekland. Chantal Mouffe menar att fascismen går fram i det postpolitiska klimatet. När etablerade partier rör sig mot varandra och konflikterna i samhället döljs, när känslorna läggs på lock och politik bara blir teknokrati: då söker människor efter de med känslor, de som vågar “säga som det är”. De som i alla fall inte är trötta och tysta. Om vänstern inte finns där, blir det fascisterna och rasisterna som får de rösterna.
Därför är vänsterns roll att alltid försvara antirasismen med glöd och kamp och visa att vi tror på den mer än fascisterna tror på rasismen. I Danmark fanns Enhedslistan i senaste valet för att möta upp människornas önskan efter någonting annat, i Grekland snappar Syriza upp känslorna. Frågan är förstås vilken radikal kraft det blir som förmår att övertyga folk att investera sina känslor i socialism framför Sverigedemokraterna i valet nästa år?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
