Äldre män och Demokraternas idealistiska flank kommer inte vara de som bär Hillary Clinton till Vita huset. Men i valet 2016 kan glastaket ändå krossas.
Det hade varit en rekordvarm februaridag i New York när jag på kvällen besökte medlemsmötet för Three Park Independent Democrats, på Upper West Manhattan. Mötet bar många likheter med din genomsnittliga politiska sammankomst i Sverige – med fika, klappstolar och en tämligen hög medelålder.
Dagordningen för kvällen innehöll att kandidater till styrelsen skulle presentera sig. En av de presumtiva ledamöterna var en reslig äldre man med silverfärgat hår. I sitt anförande deklarerade han att han självklart skulle arbeta för att en demokrat blir president, men tillade med emfas att han kommer göra så ”trots att partiet inte har en ideal kandidat.”
Mötet med Three Park Independent Democrats ägde rum valåret 2012 och kandidaten som åsyftades var Barack Obama. Men spolar vi fram till i dag kommer även Demokraternas sannolika presidentkandidat 2016 – Hillary Clinton – både i form och i sak behöva bemästra den åsikt som framfördes.
I form handlar det om att Hillary Clintons främsta kritiker är äldre män. I gruppen män 50+ har 51 procent en negativ uppfattning om Clinton, vilket är tio procentenheter högre än i någon annan köns- och ålderskategori.
Den progressivt sinnade bär möjligen en förhoppning om att det här kan komma att ändras, men det såg likadant ut när Hillary Clinton var First Lady, senator, presidentvalskandidat och utrikesminister. En kvinnlig fighter provocerar.
Det motstånd som Clinton stöter på i gruppen äldre män vägs dock upp av att hennes stöd bland unga är betydligt större än 2008. För sju år sedan var det just Obamakampanjens förmåga att entusiasmera yngre och collegestudenter som stoppade Hillary Clintons presidentaspiration.
Men bland unga som har tänkt rösta på Demokraternas kandidat 2016 uppger 57 procent att Clinton är deras val. Precis som i väljarkåren i stort är gapet ner till de närmsta konkurrenterna Joe Biden och Elizabeth Warren nära 40 procent.
En viktig förklaringsfaktor till det stora stödet bland unga är ”Ready for Hillary”-kampanjen som var igång långt innan Clinton offentliggjorde sin kandidatur. Att kampanjen inte har haft någon officiell koppling till kandidaten själv, utan i stället har burits fram på gräsrotsnivå och i sociala medier, visar att betydelsefulla lärdomar har dragits från 2008.
I sak handlar det om att väljarkårens vänsterflank inte ser Hillary Clinton som en ideal kandidat. Precis som 2008 betraktas hon som för mycket etablissemang och hennes stöd till Irak-invasionen skaver liksom hennes mans avregleringar på Wall Street. Ordningsföljden Bush-Clinton-Bush-Obama-Clinton gör också sitt för parollen ”Anyone but Clinton”.
Etablissemangsstämpeln blir svår, för att inte säga omöjlig, att tvätta bort. Men både under utrikesministerskapet och åren efter har en ny Hillary Clinton tagit form. Borta är kontexten om ”2 for 1” (att Bill kommer på köpet om Hillary blir president) och att lång erfarenhet i sig trumfar allt.
I stället ser vi en ny berättelse som med självförtroende lutar sig mot Hillary Clintons period som utrikesminister (av de fem senaste på posten är det bara Colin Powell som har haft högre förtroendesiffror) och som på riktigt vågar omfamna de feministiska förhoppningar som ställs på henne. Detta sker i synergi med det utbredda stödet bland unga, progressiva väljarna.
Äldre män och Demokraternas idealistiska flank kommer inte vara de som bär Hillary Clinton till Vita huset. Men med ett mer värderingsburet tilltal, en uppdaterad kampanjorganisation och den unga generationens entusiasm finns det ändå skäl att tro att 2016 blir året då glastaket äntligen krossas.
Rasmus Lenefors, har arbetat i Barack Obamas båda presidentvalskampanjer och praktiserade i Hillary Clintons återvalskampanj till senaten. Bloggar om amerikansk politik på rasmuslenefors.se
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
