Barack Obamas andra mandatperiod har så här långt varit närmast kaosartad. Här är tre frågor som Obama lyfte under nattens tal som är viktiga för hans ambition att bli en ”comeback kid”.
Barack Obama har så här långt haft en närmast kaosartad andra mandatperiod. Obama är liberalen vars underrättelsetjänst, utan uppenbara skäl, har avlyssnat Angela Merkels privata telefonsamtal, samt över 30 andra statschefer. USA:s federala verksamhet tvingades i höstas slå igen och vållade den amerikanska ekonomin ytterligare skada. Syrien-konflikten har hanterats skakigt och hemsidan för Obamacare har havererat.
Därtill kan vi inte beskylla obstruerande republikaner i kongressen för allt som vi ogillar med Obama. Varken NSA-skandalen, drönarattackerna eller hanteringen av Edward Snowden är Republikanernas fel.
Obamas förtroendesiffror närmar sig hans personliga bottennivåer och fönstret för att lämna Vita huset med ett bättre eftermäle än det nuvarande krymper snabbt. Snart kommer höstens kongressval att stå i fokus och därefter frågan om vem som blir presidentens efterträdare.
Det är nu Obama måste återta initiativet och hans ”State of the Union” var språngbrädan. Här är tre frågor som Obama lyfte under nattens tal som är viktiga för hans ambition att bli en ”comeback kid”:
Ekonomisk jämlikhet. Det är nu 50 år sedan president Lyndon Johnson förklarade ”krig mot fattigdomen”. Men under de senaste 20 åren har den amerikanska medelklassen upplevt en reell ekonomisk förbättring med 0,5 procent. Det vill säga nästan ingen alls. Detta samtidigt som den berömda ”en-procenten”, trots börskrascher och andra motgångar, har fått det enormt mycket bättre.
Många miljoner amerikaner är fast i fattigdom, trots att de ofta har mer än ett arbete. De växande inkomstklyftorna hotar på sikt hela det amerikanska samhället. Vad händer då med ”Den amerikanska drömmen”? USA byggde sitt välstånd, sin makt och sin ställning i världen på en stor och välmående medelklass. Men om medelklassen förtvinar, förtvinar USA. Det är en existentiell fråga för hela landet. Att Obama la ut kursen mot höjda minimilöner var ett handfast steg mot ökad jämlikhet.
Sjukvårdsreformens syfte. Barack Obama konstaterade under hösten att problemen med Obamacares hemsida frustrerade honom mer än någon annan. Men precis som i fallet med NSA eller hanteringen av Syrien-krisen ställer vi högre krav än så. Obama är inte ett offer eller en passiv åskådare. Han är USA:s president, den högst ansvarige och den som nu måste sätta sig i förarsätet.
Sjukvårdsreformen är Obamas största inrikespolitiska bedrift. Det är nobelt att han nu har tagit på sig skulden för diverse klantigheter, men långt mycket viktigare var det att han gick vidare, spottade i nävarna, och underströk allt som den historiska lagen är till för och allt som den vill åstadkomma.
Israel och Palestina. Det är många som, med rätta, vill höra Obama säga något framåtsyftande om Syrien. Men vad skulle det i dagsläget, med trovärdighet, vara? Washington sitter på läktaren, hänvisade till att följa fredsförhandlingar i Genève och Vladimir Putins goda vilja.
Men det är positivt att Obama lyfte de pågående, intensifierade försöken att medla fred mellan Israel och Palestina. Det är i alla fall en process där USA och John Kerry är aktiva, och i viss mån ledande, och där de fortfarande har tillräckligt stor trovärdighet för att kunna bidra till en lösning. Och det vore onekligen en historisk bedrift att minnas från president Obamas andra mandatperiod.
Rasmus Lenefors, S-bloggare som har arbetat i Obamas båda presidentvalskampanjer
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
