Rätt läge att slå tillbaka

Grundkonflikten i den nya valrörelsen är företagen och de rikas skattesänkningar kontra behovet av välfärd för jämlikhet, jämställdhet och för miljöns skull.

Man kan inte sträcka ut en hand hur länge som helst och mötas av hånleenden. När Stefan Löfven nu slår tillbaka gör han det i rätt läge. Anna Kinberg Batra är ett oprövat kort. Kristdemokraterna är svaga. Och Jan Björklund är ett sänke för sitt parti.

Väljarna har gjort Sverige omöjligt att regera. Den nöten kunde inte Stefan Löfven knäcka. Och Anna Kinberg Batra hade naturligtvis inte heller gjort ett bättre jobb. När Sverigedemokraterna uttryckligen valde skattesänkningar före välfärd blev det till slut uppenbart att vi hade en socialdemokratiskt ledd regering i ett borgerligt parlament.

Hoppet för desillusionerade väljare kan inte fortsätta vara Sverigedemokraternas godtyckliga, odemokratiska utdefinierande av hjälpbehövande människor som ”osvenska”. Det måste vara en demokratisk reglering av kapitalismen byggd på insikten att vi alla sitter i samma båt. Grundkonflikten i den nya valrörelsen är företagen och de rikas skattesänkningar kontra behovet av välfärd för jämlikhet, jämställdhet och för miljöns skull.
[adsanity id=202335 align=alignnone /]
Alternativen i den här valrörelsen är extremt tydliga:

Ska vi skänka 18 miljarder till arbetsgivarna och hålla tummarna för att McDonalds sänker ungdomsarbetslösheten som Svenskt Näringsliv, förlåt Centerpartiet, vill? Eller ska vi använda de 18 miljarderna till att hjälpa de mest utsatta ungdomarna att få jobb och utbildning som de rödgröna vill?

Ska arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen vara låga eftersom ”hungriga vargar jagar bäst” (och kräver lägre löner) som de borgerliga partierna anser? Eller ska försäkringar ge trygghet att rehabiliteras och söka ett nytt jobb, som de rödgröna tycker?

Ska den rikaste tiondelen av befolkningen fortsätta öka sin disponibla inkomst mer än den fattigaste halvan av befolkningen tillsammans, som under alliansens tid? Eller ska den fattigaste halvan av befolkningens disponibla inkomst öka, medan den rikaste tiondelen får stå tillbaka, som i den rödgröna budgeten?

Är det fattiga kvinnor som tjänar på rut-avdraget, som Sverigedemokraterna anser, eller är det företagen? Borde underhållsstödet till ensamstående istället höjas och en extra pappamånad införas, som de rödgröna menar?

Behöver näringslivet få tjäna mer pengar på skolan, som Folkpartiet anser? Eller ska fler kvalitetskrav ställas och mer resurser gå speciellt till svagare skolor, som de rödgröna anser?

Ska elbranschen få 10 000 laddstolpar, som Centerpartiet föreslår? Eller behövs ett klimatpolitiskt ramverk, höjda miljöskatter och 1,5 miljarder till naturvård, som de rödgröna vill?

Om vi menar allvar med att minska Sverigedemokraternas inflytande och stärka inte bara de allra rikaste, utan alla invånare I Sverige, då måste skillnaden mellan höger och vänster bli just så tydlig. Det handlar om ifall vi ska tjäna marknaden, eller om marknaden ska tjäna oss.