debatt Vad man än må förebrå Julian Assange och hur man än ställer sig till honom så gäller ändå: Behandlingen av honom är ett lackmustest för den demokratiska rättsstaten, skriver Günter Wallraff och Sigmar Gabriel.
Isolerad från sina försvarare bakom skottsäkert glas och framställd som en grov brottsling eller terrorist måste Julian Assange i dagarna kämpa för sin frihet i London. I den centrala brottmålsdomstolen Old Bailey pågår sedan i måndags förhandlingen om USA:s begäran om utlämning. Det amerikanska rättsväsendet anklagar grundaren för den läckande plattformen Wikileaks bland annat för att, för tio år sedan, ha hjälpt visselblåsaren Chelsea Manning att offentliggöra ”statshemligheter”. Det som aldrig skulle ha läckt ut till offentligheten var i själva verket krigsförbrytelser av amerikanska militärer i Irak och i Afghanistan, som förmodligen skulle ha förblivit dolda för evigt utan Assange och Wikileaks. I händelse av en utlämning till de Förenta staterna och en fällande dom i Virginia i alla 18 åtalspunkterna hotas Julian Assange av upp till 175 års fängelse.
Julian Assange ansågs förr ofta som en svår person som inte heller alltid gjorde det lätt för de egna medarbetarna att stödja honom. Genom att utnyttja detta försökte man att få honom, från att ha varit en uppskattad upplysare i hela världen, betraktad som ett elakt monster och att på det viset få tyst på honom. Den särskilda FN-rapportören för frågor om tortyr och våldsutövning, professor Nils Metzler, talar om en ”banditliknande sammansvärjning” mot Assange och konstaterade efter en ingående granskning av handlingarna att statliga myndigheter skapade en våldtäktsmisstanke mot Assange för att kunna motivera förevändningen för utlämning av Assange. Professor Melzer, schweizisk medborgare och professor i internationell humanitär rätt vid det brittiska universitetet i Glasgow och snarare en tystlåten man, beskrev våldtäktsanklagelserna mot Assange som ”startskottet för ett decennium av allvarligt statligt envälde och förföljelse”.
Efter sju års asyl i Ecuadors ambassad i London, där en USA-styrd privat säkerhetstjänst till och med spionerade på honom på toaletten, sitter Assange sedan ett och ett halvt år tillbaka fängslad i Englands högsäkerhetsfängelse Belmarsh. Merparten av tiden i isoleringscell, med det enda syftet att garantera en utlämning till USA. Som särskild FN-rapportör för frågor om tortyr gavs professor Melzer i maj 2019 möjligheten att besöka Assange tillsammans med två läkare. Hans slutsatser: Den fängslade uppvisade alla tecken på tortyr, som troligen har orsakats under hans vistelse på Ecuadors ambassad. Assange är inte fysiskt i stånd att förbereda sitt försvar på ett tillfredsställande sätt, och hans advokater har inte heller tillräckliga möjligheter att göra det tillsammans med honom. Därför är det, enligt den internationellt kända särskilda FN-rapportören, angeläget att han friges snabbt.
På grund av hans kritiska hälsotillstånd borde, enligt professor Nils Melzer, Julian Assange ha varit inlagd på sjukhus för läkarvård för länge sedan.
Förföljelsen av Julian Assange utgör ett fundamentalt angrepp mot pressfriheten och de amerikanska anklagelserna är i slutändan en krigsförklaring mot granskande journalistik.
Vad man än må förebrå Assange och hur man än ställer sig till honom så gäller ändå: den demokratiska rättsstaten skiljer sig i huvudsak från auktoritära och diktatoriska regimer i och med att den gör det möjligt för alla misstänkta eller åtalade, oavsett person, att försvaras på ett lämpligt sätt för att säkerställa en rättvis rättegång och på grundval av detta fatta en dom i enlighet med lagen. Melzers rapporter är imponerande dokument om att exakt detta inte är fallet i Julian Assanges mål. Behandlingen av honom och slutligen av den politiska och ekonomiska makten i staten, som vill få bukt med hans makt, är därför ett lackmustest för den demokratiska rättsstaten.
Offentliggörandet av USA:s regerings hemligstämplade dokument genom Wikileaks, upptäckten av krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller de militära rapporterna i samlingen ”Afghan War Diary” var resultatet av ett nära samarbete mellan den läckande plattformen och ledande media världen över, inklusive New York Times, British Guardian, Le Monde i Frankrike, El País i Spanien och Der Spiegel i Tyskland. Videon ”Collateral Murder”, till exempel, visar amerikanska soldater i Bagdad massakrera mer än ett dussintal människor från en helikopter, som i ett videospel, däribland två journalister från nyhetsbyrån Reuters. En minibuss, som stannar för att rädda skadade, angrips också och räddaren skjuts avsiktligt till döds. Hans två barn överlever svårt skadade.
Men fram till idag har ingen av dem som begick eller befallde krigsförbrytelserna i Irak ställts inför rätta. Men Assange, avslöjaren av krigsförbrytelser, statlig tortyr och korruption, hotas av ett absurt långt fängelsestraff. Om det brittiska rättsväsendet ger efter för Washingtons begäran om utlämning och den brittiska regeringen till slut politiskt verkligen genomför överlämningen till USA, skulle det vara en fördämning som brister. Förföljelsen av Julian Assange utgör ett fundamentalt angrepp mot pressfriheten och de amerikanska anklagelserna är i slutändan en krigsförklaring mot granskande journalistik. Fria journalistiska insatser för att avslöja statliga brott skulle hädanefter enbart vara möjliga under ständigt hot, om journalister och visselblåsare fruktar att de måste betala för detta med fängelse eller till och med, med sina liv.
Den förra regeringen under president Barack Obama hade klokt nog avstått från att åtala Assange. Wikileaks arbete kan inte särskiljas från andra mediers arbete. Samarbetet mellan journalister och informatörer är en självklarhet. Det vore absurt att föreställa sig att journalister ska vänta tills explosivt material läcker ut till dem. De letar efter läckor, de gräver vidare. Det ligger i sakens natur att också hitta hemliga sekretessbelagda uppgifter, när det finns allvarliga missförhållanden och – som i förevarande fall – krigsförbrytelser, som dokumenterades och bevisades genom filmklippen från Wikileaks.
Självklart måste informatörer kunna förlita sig på att de själva skyddas. Det är ingen kriminell sammansvärjning utan det är kärnan för journalistiskt arbete.
Julian Assange har fått internationella journalistutmärkelser. Tillsammans med de amerikanska visselblåsarna Chelsea Manning och Edward Snowden är han nominerad för Nobels fredspris i år. Den tyska förbundsrepubliken borde även verka för Assanges fall i sin värdedrivna utrikespolitik som nu efter mordförsöket på den ryska regeringskritikern Alexander Navalny. När det handlar om rättsstatsprincipen får det inte finnas några dubbla måttstockar i våra demokratier. Här handlar det inte bara om Assange, utan om trovärdigheten hos det vi ofta kallar ”de västerländska värdena”. Det handlar om att försvara yttrande- och pressfriheten. Vi måste försvara den tillsammans och beslutsamt, annars förlorar det öppna samhället, förlorar vi – och istället för krigsförbrytarna kommer Julian Assange att tillbringa resten av sitt liv bakom galler.
Günter Wallraff,
journalist och författare
Sigmar Gabriel,
f d partiledare för Socialdemokraterna i Tyskland, SPD
Översättning från tyska.
Läs mer: Jesús Alcalás granskning av processen mot Assange.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
