Det var inte politiken som gav romerna rättigheter – aktivister erövrade dem. Dagens tongång är ett omskakande eko från 1960-talet.
Årets Som-undersökning visar att svenskarna fortsätter bli mer positiva till invandring och att flyktingfientligheten tappar mark. Men samtidigt har SD större stöd än någonsin. Det är två starka trender i total konflikt.
Mitt på detta polariserade slagfält sitter de europeiska tiggarna. Nyligen pyste Göran Persson att tiggeriet är så förnedrande att det måste förbjudas. SL har beslutat om regler som i praktiken genomför ett sådant — men också innebär att de hemlösa inte längre kan sälja Situation Stockholm. För en tid sedan drog regeringens utredare slutsatsen att välfärdssystemen inte har något ansvar alls — inte för bostäder, jobb, utbildning eller sjukvård.
Kommunernas enda uppdrag är att blunda hårt. Den romska tiggaren på torget har färre erkända rättigheter än en papperslös migrant.
I går visades sista avsnittet av Alexandra Pascalidous tevedokumentär om romerna i Borås, Vi kallas tiggare. De ligger på SVT Play. Se dem. Det är befriande fin journalistik där de röster som saknas i debatten — de förtrycktas — får utrymme. Programmen är ett berörande genmäle mot all moraliserande fientlighet.
Politiken verkar förlamad av EU:s och rättighetsrevolutionens övernationella lagar och konventioner. Pascalidous dokumentär avslöjar att de enda som tar ansvar är civilsamhällets volontärer. Deras insatser i Borås är beundransvärda. De tar tiggare till tandläkare, ordnar fram kläder och organiserar läkarmottagningar. Där finns till exempel Siinto som låter ett trettiotal romer bo på hans tomt.
Programmen bekräftar att pengar i koppen gör skillnad för fattiga familjer, för barns chans till skola, för bättre bostäder och kanske som språngbräda till ett jobb.
Tidigare i år kom Katarina Taikons bok Zigenerska från 1963 i ny upplaga. Det är omskakande att förstå likheterna mellan 1950-talet och 2010-talet: samma rasistiska hat, samma kamp för bostäder, jobb, skola och sjukvård. »Vi är rättslösa, men straffbara«, säger hennes storebror i boken. Det var aldrig staten, myndigheterna eller socialdemokraterna som gav romerna deras rättigheter på 1960-talet. Det var nätverk av aktivister som erövrade dem.
Organisationer och frivilliga lyckades efter många år, och med stöd från FN, bryta vallen för papperslösas sociala rättigheter. Det måste lyckas även för de romska EU-medborgarna. Den rödgröna regeringen har svikit förhoppningarna om ett offentligt ansvar, och därmed även högtidstalen om att romernas situation är ett gemensamt europeiskt ansvar.
Viljan till solidaritet snoppas ofta av som idealism. Men man kan då svara med Gunnar Myrdals ord att idealismen blir till verklighet när den präglar människors handlingar och skrivs in i konventioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
