debatt Det finns en utrensningskultur inom Miljöpartiet, där de som drabbas är rättslösa, skriver Kurdo Baksi.
För bara några år sedan var statsvetaren Håkan Sundberg en hyllad topptjänsteman inom Miljöpartiet. I över ett decennium såg jag Sundberg i olika sammanhang i den miljöpartiska världen, oftast i riksdagen. Alltid välklädd, alltid påläst, alltid vänlig och alltid lojal mot partiet och sina kollegor. Valresultaten för MP ändrades, språkrören och riksdagsledamöter kom och gick men Håkan Sundberg var alltid där med sitt grundmurade anseende.
Det är först nu efteråt som jag förstått att tjänstemannen Håkan Sundberg var det första offret i MPs interna utrensningskultur som har sina grenar i vänskapskorruption och ekonomiska intressen. Nästan två år efter att han hade lämnat partiet anklagades han anonymt av ledande miljöpartister i kvällspressen för att vara en säkerhetsrisk för att några år tidigare ha tagit emot gåvor i form av presentkort från ryska ambassaden. Anklagelsen var falsk eftersom Sundberg hade lämnat in presentkorten till partiet, enligt gällande rutiner.
Ändå utsattes han senare för en obehaglig utmanövreringsprocess. Under ett möte 2017 uppger kanslichefen Anna Stenvinkel att hon hade ”hemliga bevis” mot honom. Bevis så hemliga att varken Håkan Sundberg eller hans advokat fick ta del av dem. Sundbergs advokat sa att hon genast borde överlämna bevisen, annars skulle han uppfatta det som att Stenvinkel ljög. Inga bevis presenterades (enligt vad jag förstår så finns det ingenting i svensk lag som heter ”hemliga bevis” förutom när Säpo använder hemliga bevis mot utländska medborgare, som i det omtalade fallet med imamerna som Säpo vill kasta ut ur landet).
I början av december 2017 upprepar Stenvinkel påståendet att hon skulle ha ”hemliga bevis” mot Sundberg – nu på ett gruppmöte för Miljöpartiets riksdagsledamöter. Stenvinkel framför dessa påståenden väl medveten om att det finns ett avtal som tydligt reglerar vad Stenvinkel får och inte får säga.
Sundberg kämpar fortfarande, drygt tre år senare, för upprättelse.
När Miljöpartiet inte hedrade ett ingånget avtal fick Sundberg sin karriär förstörd. Det borde ha varit en enkel sak att avgöra, men det är svårt för en enskild att få rätt mot ett regeringsparti, detta eftersom rättssäkerheten är passé i MP. Partiet vägrar att sätta sig ner med Sundberg för att lösa frågan. Istället fortsätter Miljöpartiet att hävda att partiet agerat korrekt och att partiet grundligt utrett ärendet. Detta har visat sig vara falskt, då partiet aldrig gjort någon utredning. Sundberg kämpar fortfarande, drygt tre år senare, för upprättelse. MPs oförmåga att hantera och reda klarhet i hur den här historien har kunnat gå så fel visar på ett systemfel. Politik handlar om förtroende. Väljarna måste kunna lita på att partierna följer de lagar som de fått förtroendet att stifta.
De hårda vindarna mot de egna kom två år efter att MP suttit i maktställning. Det exakta året för jakten på de oliktänkande inom MP inför kamerorna är 2016 och den exakta platsen är Carlstad Conferens Center. Och första offer är Jenny Wenhammar, feministisk aktivist och grundare av Femen Sweden, som var nominerad till språkrör. Men hon fick inte komma in i kongresscentret eftersom hon som aktivist genomfört en ”bröstkupp” i Almedalen mot Fredrik Reinfeldt.
Hon fick stå utanför kongresscentret med två poliser som bevakade henne. Hon fick aldrig en chans att förklara sig eller lägga fram ett försvar. Ingen MP-veteran kunde förstå hur deras parti kunde agera på det viset. Och det var nog första gången MP offentligt kallade en medlem för ”säkerhetsrisk”. Det hela blir ännu mer absurt med tanke på att samma parti än idag vägrar se det förra statsrådet Mehmet Kaplan som en säkerhetsrisk när han umgicks med högerextrema Grå Vargarna och 2014 jämförde IS-krigare med finska vinterkrigare!
Behandlingen av dessa två miljöpartister skakade mig som följt partiet på nära håll. Offer och gärningsmän bytte nämligen plats. Folk dömdes i offentligheten långt innan en juridisk dom föll – mig veterligen har det aldrig resulterat i rättegång i något fall, precis som i fallet med den tidigare riksdagsledamoten Stefan Nilsson – som dömdes snabbt av den dåvarande partisekreteraren Amanda Lind, utan att Nilsson fått veta vad han anklagades för och av vilka. Det sas att det gjordes en utredning, men någon sådan fick Nilsson aldrig ta del av. Istället hängdes han ut i medierna och fick sin politiska karriär förstörd.
Vad säger demokratiminister Amanda Lind om att de egna nekas överprövning? Vad säger MPs språkrör om att deras parti gång på gång urholkar rättssäkerheten?
Kurdo Baksi
Författare och opinionsbildare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
