Rättssäkerhet någon?

Sommaren 2004 jobbade jag på Nerikes Allehanda i Örebro. När Mehdi Ghezali höll presskonferens på Stortorget några stenkast bort från redaktionen och jag tvingades följa tillställningen via teveapparaten vid nyhetsdesken förbyttes snart känslan av att gå miste om årets händelse till lättnad över att slippa delta.

Presskonferensen var fasansfull. En uppenbart traumatiserad Ghezali försökte berätta om den tortyr han utsatts för medan den samlade presskåren tagit på sig rollen som djävulens advokat och krävde svar på vad han gjort i Afghanistan och vad han tyckte om Usama bin Laden.

Nu sitter Ghezali återigen inspärrad, den här gången i Pakistan. Det mediala tonläget delvis ett annat, inte riktigt så uppskruvat, även om det gick väldigt snabbt för många att damma av gamla epitet som "Kubasvensken". Andra har ifrågasatt Ghezali enligt devisen "en gång är ingen gång, två är en vana" och i artikelkommentarer och på bloggar sköljer hatet fram från alla de som tycker att Mehdi Ghezali bör lämnas åt sitt öde.

Till exempel frågar sig moderata Örebropolitikern Kent Persson på sin blogg "hur oskyldig var och är Mehdi Ghezali?". Andra kräver att företrädare för svenska muslimer ska "ta avstånd" från extrem islamism i allmänhet och Mehdi Ghezali i synnerhet. (Vilket är absurt, lejonparten av Sveriges 300 000 muslimer har lika lite med extrem islamism att göra som, säg, Göran Hägglund har med en kristet döpt nazist.)

Det är viktigt att komma ihåg att Mehdi Ghezali satt inspärrad i det folkrättsvidriga Guantánamolägret i tre år. Utan att en enda gång ställas inför bevis på att han begått något som helst brott. Och på samma gång som det är lika viktigt att inte bortse från att det finns (ett relativt fåtal) extrema islamister även i Sverige har ingen än så länge presenterat bevis på att just Mehdi Ghezali är en av dem – oavsett om han färdats i "al-Qaida-land" eller inte.

Och även om han vore: alla åsikter omfattas av åsiktsfrihet, oavsett hur illa man tycker om dem. Den som däremot utför – eller planerar att utföra – våldshandlingar i ideologins namn gör sig skyldig till brott och ska prövas i domstol. I en era av glidande och på många håll åsidosatt folkrätt parat med växande islamofobi är det viktigare än någonsin att upprätthålla rättssäkerheten och allas rätt till en rättvis prövning i domstol.

Ur det perspektivet är det mer än olyckligt att utrikesminister Carl Bildt kommenterar tillfångatagandet av Ghezali med "Den förra regeringen gjorde enorma insatser för att Ghezali skulle bli fri. Men jag ser väl inte riktigt det (scenariot) på horisonten för ögonblicket".

Oavsett vilka politiska åsikter och/eller eventuella illegala uppsåt förtjänar Mehdi Ghezali – precis som alla andra människor – att behandlas just som en sådan.