Afrikanska länder har inga fördelar att hämta i de förhandlingar om handelsavtal som nu pågår.
Toppmötet mellan EU och Afrika som inleddes i går ska avhandla ämnen som fred och säkerhet, migration och jordbruk. Men den viktigaste frågan, även om den inte frontas av europisk mainstreammedia, är den om ett handelsavtal, det så kallade EPA-avtalet, mellan de bägge parterna.
Ett regionalt frihandelsavtal mellan västafrikanska regionen ECOWAS och EU slöts på teknisk nivå redan i slutet av januari 2014 och skulle undertecknas i februari. Sedan drog de västafrikanska ledarna öronen åt sig och krävde vidare samtal.
EPA-förhandlingarna har påverkat relationen mellan EU och Afrika negativt under lång tid och förvärrades ytterligare med EU:s plötsliga beslut att ensidigt införa en deadline till 1 oktober 2014.
EU har under förhandlingarna drivit en offensiv agenda med krav på omfattande liberalisering och stopp för verktyg som kan gynna lokal, afrikansk industri och förädling av råvaror. Många NGO:s, företag och bönder har lyft problemen med ett frihandelsavtal mellan så ojämlika parter.
Risken är stor att de afrikanska länderna kommer att få svårt att skydda sin bräckliga industriutveckling och att de rika ländernas rovjakt på olja, uran, diamanter, guld och hett eftertraktade metaller kommer att leda till ytterligare regional splittring och instabilitet.
Det är mot den här bakgrunden man ska se den ökade västerländska kritiken mot Kinas aggressiva expansion i Afrika.
Den verkar tyvärr inte återspegla någon genuin önskan om mer rättvis handel som ger afrikanska länder reella fördelar. Snarare handlar det om att säkra tillgången till intressanta marknader, och främst exploateringen av viktiga naturresurser, nu i kapplöpning med det imperialistiska Kina.
Att Afrikas mänskliga resurser och naturresurser utsätts för plundring är inget nytt fenomen. Den här ”globaliseringen” skedde redan under slavhandelns guldålder, och fortsatte ända fram till avkoloniseringen efter andra världskriget.
Fortfarande dras de självständiga afrikanska staterna med ett strukturellt arv – de är i allt för hög utsträckning beroende av externa krafter där de utnyttjas som råvaruproducenter.
De som framför allt drar nytta av kontinentens kraftiga tillväxt finns utanför Afrika, och de samarbetar med små, lokala eliter som utnyttjar politisk kontroll för egen ekonomisk vinning.
Att en del av dessa eliter nu väljer att samarbeta med andra länder än västländerna, behöver inte vara någon nackdel för Afrikas folk, som i alla fall slipper det koloniala arvet. Men för en bättre utveckling ska kunna komma till stånd krävs en ökad demokratisering.
Afrikanska eliters lust att berika sig måste tyglas och regeringarna börja skapa investerings- och handelsmöjligheter som i första hand är till för folkmajoriteterna, helst utan att EU sätter käppar i hjulet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
