Rättvisan mellan juridik och politik

Domstolarnas skarpa utslag, fria eller fälla, är grundläggande i ett rättssamhälle. En åtalad är antingen skyldig eller inte. Några mellanlägen är svåra att tänka sig. Men är juridiken alltid bästa sätt att lösa konflikter?

I senaste numret av Bang skriver juristen Naiti del Sante en sällsynt intressant artikel om juridiken, rättvisan och politiken. Under några år arbetade hon på Diskrimineringsombudsmannen DO. Där fick hon uppdraget att handlägga det kontroversiella niqabärendet.

I januari 2009 anmälde en ung kvinna sitt Vuxengymnasium till DO. De hade ett generellt förbud mot niqab i klassrummen. Hon ansåg att förbudet var diskriminerande, ett brott mot hennes mänskliga rättigheter. Artikeln är berättelsen om hur det gick. Frågan blev mycket större än själva niqaben och hamnade mitt i ”kampen om hur vårt värdesystem ska uttolkas och återspeglas i rättssystemet”, skriver del Sante.

Uppmärksamheten var stor. DO var redan hårt kritiserat från olika liberala och konservativa opinionsbildare. Chefen Katri Linna framställdes som fundamentalist och hennes arbete som möjligt hot mot både frihet och rättssäkerhet.

Jag minns hur Naiti del Sante kom upp på Arena, för att hämta en bok hon skulle recensera, och med en blandning av intensivt intresse och uppenbar stress berättade kort om niqabärendet. Artikeln i Bang förklarar situationen. Där berättar hon om presstrateger, nervösa chefer och hot från okända. Säpo kopplades in. Alla undrade: ”Vad lutar det åt?”

Jag ställde samma fråga den där eftermiddagen på Arena. De flesta i debatten ville lägga ner ärendet så att det inte hamnade i domstol. Slutsatsen skulle på så vis bli att niqabförbud i skolan är lagligt. Del Sante drog en annan slutsats. Förbud skulle antagligen inte hålla i Europadomstolen. Men skulle DO våga? Efter all kritik var legitimitetsargumentet tungt: DO skulle förlora sin trovärdighet i den offentliga debatten om det följde lagens anda.

Efter ett och ett halvt år blev DO:s slutsats slätstruken, frågan togs inte till domstol eftersom den unga kvinnan under tiden klarat sin utbildning (med niqaben på). Men då hade del Sante redan fråntagits ansvaret för ärendet. Som jurist ansåg hon ju att principen var viktigare än den praktiska lösningen.

Artikeln är naturligtvis en svidande kritik av DO och Katri Linna, som regeringen senare avsatte. Slutsatsen är att mod alltid är bättre än opportunism. Men det som gör den till nödvändig läsning är att den ställer djupare och svårare frågor än så. Vad mod innebär är inte alltid enkelt att avgöra.

Hur ska förhållandet mellan allmän rättsuppfattning och juridikens hårda domslut se ut?

I DO:s olika fall korsas olika aspekter av människors rättigheter: genus, kultur, övertygelse, religion och hudfärg. Rättigheter är sällan entydiga och enkla. Ibland kan juridiken i sådana situationer bli sällsynt klumpiga yxhugg. Men i andra svåra fall kan klara utslag vara helt nödvändiga.

Den amerikanska rättsfilosofen Ronald Dworkin brukar säga att juridiken får en extra viktig roll i ett samhälle präglat av invandring och mångkultur. Just därför har domstolarna spelat en så pass stor roll i amerikansk politik. De har motverkat diskriminering när politiker inte vågat.

Men man kan också säga att en öppen offentlighet – samtal, debatt och förhandlingar – är den centrala arenan för att lösa konflikter i ett mångkulturellt samhälle. Det allmänna rättsmedvetandet blir viktigast. Förenklat kan man säga att det var filosofen Hannah Arendts svar.

I Europa ökar nu juridikens betydelse. Inte minst genom Europadomstolen och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Del Sante redogör för krucifixärendet där domstolen nådde slutsatsen att kristna kors får finnas i italienska klassrum. Alla väntar nu på hur det franska slöjförbudet kommer behandlas. Kommer domstolen göra skillnad mellan kristendom och islam?

I Sverige har de senaste veckorna parallella och liknande problem diskuterats. Nämligen juridikens nödvändiga kantighet i förhållande till vårdsektorns lika nödvändigt mjuka arbetssätt. Först genom läkaren och det döda spädbarnet på Karolinska och sedan i fallet SOS Alarm. I båda fallen har man som utomstående fått intryck att domstolarna signalerat att de inte vill ha den här typen av fall och att de borde avgöras på andra sätt. Det är en rimlig slutsats, men löser inte frågan om den drabbade individens rättslöshet inför vårdsystemen.

Under de senaste decennierna har många demokratiska länder, även Sverige, genomgått ett slags rättighetsrevolutioner. Mänskliga rättigheter har blivit oerhört viktiga för vår uppfattning om rättvisa. Men det kan inte innebära att domstolarna tar över politikens ansvar. Svaren kanske måste ligga i den osäkra korsvägen mellan Arendts och Dworkins svar. Båda behövs: juridikens entydiga utslag och offentlighetens kompromissinriktade förhandlingar om vad som ska uppfattas som rätt och fel.

Det är dessa ohyggligt svåra men viktiga frågor Naiti del Santes artikel ställer.