Häromdagen kunde man i tidningen läsa att en privatläkare i Stockholm tillskansat sig 7,6 miljoner kronor i skattepengar genom att ta betalt av landstinget för att ta bort cancertumörer, men i stället behandlat vårtor och acne.
I samma tidning berättas om skattefinansierade privata dagis och fritids i Stockholm som tar ut miljoner i aktieutdelning och arvoden. Detta trots att man ofta saknar utbildad personal. Efter inspektion konstaterar kommunen att det är "torftiga pedagogiska miljöer", att ett barn glömts bort sovande på en buss och det där har funnits andra missförhållanden.
Precis som med de långtidssjukskrivna – där orimliga påståenden om storleken på fusk och överutnyttjande förekommit i debatten – tror vi att huvuddelen av privatläkarna och privata dagis i det här landet är ärliga. När det gäller entreprenörer inom skola och vård kanske det inte handlar så mycket om individerna, som om systemens hållbarhet – om det i längden går att betala ut så svindlande belopp med så litet koll på den kvalitet man får.
Inom "Vårdval Stockholm" har den fria etableringsrätten, och därmed den fria dragningsrätten av skattemedel, gjort att det finns 650 utförare inom primärvården i Stockholms län. Gör dessa vad de säger sig göra och får betalt för? Landstingets revisorer är tveksamma till om ett sådant system är uppföljningsbart vad gäller kvalitet och ekonomi.
I Moderaternas drömkommun Täby finns det i dag 18 utförare av hemtjänst. En av de privata utförarna är ett aktiebolag som drivs av två personer, som i sin tur anlitar 47 enskilda enmansbolag. Vilken insyn har samhället i en sådan verksamhet?
Nyligen lade regeringen ett lagförslag om att slopa revisionsplikten i de minsta företagen. Hur ska det då gå att utföra någon slags kvalitetskontroll i efterhand? Det är en tankeställare att åtskilliga av de skandaler som har uppdagats inte skett som en följd av offentliga kontrollrutiner och alerta kommunala revisorer, utan ofta efter tips från allmänheten.
Om den globala finanskrisens orsaker har ju ofta sagts att människan i grunden inte är girig. Bankdirektörerna blir så giriga som systemet tillåter dem att vara. Överfört på möjligheterna att kvittera ut skattepengar för tjänster företag säljer till den offentliga sektorn, har vi anledning att vara oroade. Med så svag kontroll som i dag har vi ett system där samhället närmast uppmuntrar de enskilda aktörerna till fusk och dribbel med de utkvitterade skattepengarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
