Anledningen till att Åkesson kan säga att han “vill hjälpa fler på plats” är att han inte har en aning om hur det är att leva under bomber. Ingen drömmer om lämna sina rötter och allt som är ens liv.
Att leva i krig. Att inte få äta en måltid i lugn och ro, att vara orolig för sina barn varje gång du skickar dem till skolan, inte veta när ens pappa kommer hem. Att leva i konstant mardröm, rädsla och osäkerhet. Valet står mellan att fly och lämna sina rötter – eller att vara kvar och dö.
Sverigedemokraterna försöker övertala oss om att vi inte kan ta emot fler invandrare. Att Sverige måste stänga sina gränser och att vi i stället skulle kunna hjälpa fler på plats och samtidigt vill de minska biståndet. Det är fel väg att gå. Sverige kan bättre. Vi bryr oss om mänskliga rättigheter och står upp för människovärdet. Vi måste hjälpa människor som flyr från krig. Människor som flyr i hopp om ett bättre liv. Kan vi bara titta på när människor dör?
Min familj tvingades fly åtminstone två gånger, de gånger som jag minns. I dag förstår jag mina föräldrar – varför vi tvingades lämna vårt hem, våra vänner och släktingar. Varför vi flyttade till andra sidan världen, till ett land som jag aldrig hade hört talas om. Om jag skulle tvingas leva i krig igen så skulle göra samma resa för att sätta min dotter i trygghet.
Den 3 april 1991 kom min lillasyster till världen. Hon fick bara sova i en varm säng en natt. Dagen efter tvingades vi att fly, utan att ta med oss något. Vi lämnade allt och utan att veta vart vi var på väg. För det enda vi visste var att Saddam Hussein var på väg att bomba staden vi levde i. Hotet som kom från diktatorn var att ingen skulle få leva. Vi flydde till Iran. Resan tog bara tolv dagar men vad vi fick se, uppleva och känna följer oss resten av livet och satte sitt ärr i vår själ för evigt.
Vi fick leva i hunger och törst, i rädslan att bomben kan nå oss när som helst. När orken tog slut fick vi sova några timmar i kylan och på marken. Vi fick se människor falla bredvid oss och ta sitt sista andetag. Vi fick se mamman slänga sitt ny födda barn i havet för att det inte fanns mat att ge barnet.
Efter flera dagar kom bistånd från Europa, framför allt Sverige. Kex och vatten delades ut på vägen. Ja, det släckte vår törst och dämpade vår hunger. Men vi fortsatte att fly för våra liv – för att inga kex och vatten i världen kunde rädda oss från döden.
Otryggheten fortsatte och rädslan tog aldrig slut. Några år senare tvingades vi åter att fly, men denna gång till landet vi aldrig hört talas om och inte ens sett var på kartan det låg. Men vi lärde oss den nya atmosfären, kulturen, språket och ”blev” svenskar.
Det är lätt för Jimmie Åkesson att försöka övertala svenska folket om att ”vi kan hjälpa fler på plats än att ta emot flyktingar i Sverige”. Men om du inte har varit där själv har du ingen aning om vilken mardröm människor lever i. Ingen vill leva under bomber och få sitt hus rasa över familjen. Ingen drömmer om lämna sina rötter och allt som är ens liv.
Därför säger jag att vi har en skyldighet att hjälpa – en skyldighet att stå upp för människovärdet!
Reband Raza
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
