När Fredrik Reinfeldt kallar S för ”Bidragsparti!” undrar jag varför ingen svarar med att kalla M för ”Rännstensparti!”? Det skriver Rebecka Bohlin, frilansjournalist och författare.
I mitt senaste arbetsmarknadsreportage, publicerat i Tiden, (tema 7 svåra år – Om vägen till ett systemskifte), intervjuar jag Susanne som lever på ”golvet”-nivån i arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär cirka 4 000 kronor brutto per månad.
Vad det innebär för henne? Hon försöker att äta så lite som möjligt, handlar bara den billigaste, billigaste maten. Hon köper inga kläder.
Kanske vill inte S sänka sig till Moderaternas ”mobbningsnivå” i det politiska samtalet – och kastar därför inte tillbaka: Rännstensparti!? Men borde de inte åtminstone låta bli att tystna när de tillskrivs epitetet ”Bidragsparti!”? Med stolthet i stället svara något i stil med:
”Vi kallar oss hellre Välfärdsparti. För utan en generell välfärd bygger vi inte ett starkt Sverige, framför allt inte för kvinnorna – som ju tar ett oerhört mycket större ansvar för barnen (76 procent av föräldraledigheten) och därför är frånvarande från arbetsmarknaden i högre grad än männen. Det är visserligen viktigt med en politik som syftar till full sysselsättning, vi kallar oss gärna för Jobbpartiet. Men det räcker inte! Välfärden är livsnödvändig – det handlar om solidaritet – så kalla oss gärna också: Solidaritetspartiet!”
I min reportagebok De osynliga Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas 2012) intervjuar jag vuxna människor som jobbar i servicebranschen och beskriver deras livspussel. Det handlar i korthet om tunga, otrygga jobb, på udda tider med låga löner. Människor som ofta är hemifrån långa tider och knappt träffar sina barn.
Ser dessa besvärliga livspussel ut att komma högt på dagordningen i den stundande valrörelsen?
Nej, för så fort någon tar upp de lägst avlönades villkor får de från allianspartierna en kort fras till svar, som de upprepar om och om igen: ”Vi måste sänka trösklarna!” (Vilket bland annat betyder i klartext – lönerna för de lägst avlönade måste bli lägre).
Varför svarar inte S – med stolthet – ”Vi måste höja lönerna!”?
På Bokmässan förra veckan lyssnade jag till före detta M-spindoktorn Per Schlingmann som fick mig att förstå hur mobbningsretoriken, de korta frasernas retorik, fungerar.
Schlingmann:
– Det majoriteten gör är oftast bra, vi är flockdjur. Vi letar efter något som många andra säger ofta. Och det spelar ingen roll om samma budskap kommer från flera olika håll eller om det är samma person som upprepar budskapet flera gånger – hjärnan registrerar att den hört det många gånger.
Jag tycker mig se att detta har fått till konsekvens att även vänstermänniskors hjärnor har impregnerats av borgerlighetens ständigt upprepade fraser i det politiska samtalet. Så i stället för att utgå ifrån vår egen verklighetsbeskrivning – och föra det politiska samtalet utifrån den – accepterar vi högerns fraser, och för diskussionen på deras planhalva.
Förutom att prata jobb och ekonomi borde vi också lyssna på Susanne. Så här säger hon:
– På ett år har jag bara köpt de här skorna (ett par svarta tygskor) för 149 kronor. Den ekonomiska stressen – den är annorlunda än all annan stress. Den är så förjävlig! Pengar har aldrig betytt mycket för mig, men den här nivån gör saker med en, jag blir lite folkskygg. Det finns alltid en risk för utgifter i att mötas, ska vi ta en fika? Och det bär emot att än en gång behöva säga: Du vet, jag har ju inte pengar!
Vem bär ansvaret för Susannes situation? Rännstenspartiet!
Rebecka Bohlin, är frilansjournalist och författare, aktuell med boken Bit inte ihop! sätt gränser på jobbet (Ordfront, tillsammans med Sara Berg).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
