Rutmiljarderna skulle göra mer nytta i en bransch som inte präglades av fiffel och skitvillkor.
En städerska som jobbar natt i Sverige. Hennes lön: 11 kronor i timmen.
Elva spänn!
Skatteverket har just granskat 50 företag i städbranschen och funnit exempel på fusk i hälften av företagen. Det handlar om skattefusk, svartarbete och oredovisade bidrag.
Myndigheten påträffade också extremt låga löner, ofta för lokalvårdare som jobbar på natten: En femtiolapp, sextio kronor. Och så det värsta exemplet bland dessa 50 företag: 11 kronor i timmen.
En lön som är orimlig, men inte är olaglig, förutsatt att företaget betalar arbetsgivaravgifter och skatt.
Jag är inte förvånad!
2012 utkom jag med ”De osynliga Om Europas fattiga arbetarklass”, en reportagebok där jag följer flera städare och andra arbetare i service-sektorn.
Jag mötte bland andra papperslösa Salma Rahman – som jobbat tidiga morgnar i en stor matbutik mitt i centrala Stockholm för 20 kronor i timmen. Jag mötte barnen till de som jobbar för dessa löner. Barnen som fick ta ett orimligt stort ansvar för sig själva och sina syskon. Laga all mat, ta lillebror till förskolan och klara läxorna på egen hand.
Jag minns ett samtal med en man som arbetat som chaufför i ett städföretag. Han hade en vit anställning, lönen kollektivavtalsenlig.
Företaget i fråga hade alla papper i ordning. Han körde städerskorna i en minibuss mellan deras olika arbetsplatser. Det var ibland privata hem, men också ett tv-hus, en konsthögskola, en etablerad supermarket…
Det hände ofta att städerskorna grät. Till skillnad från chauffören hade de inte vita anställningar. Lönen var inte bara usel, den var framför allt godtycklig. De fick inte betalt under restiden mellan arbetsplatserna utan bara för de timmar de faktiskt städade. I bästa fall.
Ofta kunde chefen klaga på det utförda arbetet och säga att han drar av timmar. Efter en arbetsdag på 13 timmar kunde en städerska få betalt för fem.
– Vi måste ta en diskussion med dem som köper upp de här tjänsterna. De har ett moraliskt ansvar för sin marknad, att inte handla uppenbart illegal arbetskraft, säger Pia Bergman, nationell samordnare mot grova ekonomiska brott på Skatteverket, till Ekot.
Det är sant. Den som köper in städtjänster till en orimligt låg kostnad borde reagera! Men det räcker inte.
Vinstmarginalen i servicesektorn ligger, om företaget går bra och drivs lagligt, på cirka tre procent. Det finns med andra ord inga stora pengar att tjäna för den som enbart håller sig inom lagens råmärken. Den som vill tjäna pengar måste fiffla, åtminstone delvis. Detta är sedan länge känt: När de vita jobben blir fler i låglönebranscher blir också de svarta jobben fler.
Det är en utveckling som stimuleras av rutavdraget, till en kostnad av flera miljarder kronor för staten. Några får visserligen vita jobb tack vare denna skattesubvention, men frågan är samtidigt: Hur många får jobben för elva spänn?
Kanske kunde Skatteverket göra mer än att snacka moral. Fortsätt gärna granska branschen – men undersök också vad vi skulle få för rutmiljarderna om de i stället satsades på branscher som inte är så präglade av fiffel.
Rebecka Bohlin, frilansjournalist och författare
Köp boken De Osynliga – Om Europas fattiga arbetarklass här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
