”I owe nothing to women’s lib”, sa Margaret Thatcher 1982. Det börjar bli dags att påminna om att även det omvända gäller: Feminismen har inte det minsta att tacka henne för heller.
Inför Meryl Streeps porträtt i Järnladyn har de internationella magasinen fyllts med Maggie&Meryl-artiklar där skribenterna och Streep snyftar ikapp om männens hån mot den Starka Kvinnans handväskor och hattar.
Filmen har kritiserats för att göra för lite av hennes politiska liv. Men framför allt gör den för stor sak av könspolitisk symbolik: Titta vilken förebild hon var som inte ville diska bort sitt liv. All denna argumentation bygger på den till symbolfrågor reducerade feminism som har vuxit till sig sedan Thatchers avgång, och vars viktigaste frågor är fler ”förebilder” och kvinnor i bolagsstyrelser.
I Newsweek beklagar Amanda Foreman att Thatcher, som redan på femtiotalet kämpade mot Mad Men-generationens sexism, aldrig omfamnats av feminismen. Det är ungefär lika märkligt som att fråga sig varför anti-apartheidrörelsen inte har hållit hyllningsseminarier till hennes ära.
Varför i hela världen skulle de? Den andra vågens feministiska idéer hade blivit mainstream när hon tog makten 1979. Vad Margaret Thatcher hade med dessa att göra kan ingen berätta. Förutom att hon visade vägen till den värsta klädstilen i 1900-talets modehistoria: Powerdressing.
De stora klyftor den unga och medelålders Margaret Roberts klättrade över var klassklyftorna. I det trettio- och fyrtiotal där hon växte upp utan toalett inomhus var det fantastiskt svårt att flytta sig från den klass man föddes in i. Thatcher, som fick uppleva detta själv, skulle som bekant inte komma att ändra på förutsättningarna. När hon blev utbildningsminister var en av hennes viktigaste insatser att dra in den mjölk som var gratis för skolbarnen.
Margaret Roberts lyckades trots allt. Hon vann ett stipendium och hamnade på Oxford. Väl där stötte hon åter på klassamhället i miniatyr. Som specerihandlardotter fick hon inte vara med i lärosätets viktigaste klättrarrum, på debattklubbarna, balerna och elitmiddagarna.
När rivalerna försökte göra ner The Lady var det denna smärtpunkt – det enkla ursprunget och revanschismen det fött – som de tryckte på. De arbetarväljare som ändå röstade på henne – kände de kanske igen koderna hos en envis uppkomling och fascinerades?
Själv hade hon inte mycket till övers för symbolpolitik. Som Streeps Thatcher fräser i filmen: ”Det brukade handla om att GÖRA något, nu handlar allt om att VARA något”. ”Folk tänker inte längre – de KÄNNER”.
Thatcher gjorde politik som höll kvar kvinnor i traditionella roller och arbetslösa förblev utan arbete. När det var som värst lyckades hon till och med få den så opolitiska drottningen att uttrycka sin stora oro för enigheten i riket.
Till skillnad från sina feministiska försvarare, som sitter fast i uddlös symbolpolitik, ansåg Thatcher att samtidens stora problem var att människor bryr sig mindre om tankar och idéer än om känslor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
